71. Giftigt!

Det är äckligt att benzo är så beroendeframkallande. Jag förstår inte hur jag ska stå ut med abstinensen när jag ska trappa ut medicinerna! Jag som aldrig trodde att jag skulle bli beroende av benzo. Inte jag. Men så fel jag hade. Jätte-fel!

Dagarna tuffar på, och tårarna rinner längs kinderna. Minnena hinner ifatt. Det är smärtsamt! Känner mej så ensam när mörkret invaderar mej. Men som tur är finns min stödfamilj vid min sida. Igår bröt jag ihop fullständigt efter att ha varit hos psykologen. Det väckte för mycket minnen från mobbningen. Det känns som att jag förflyttas bakåt i tiden, för får nämligen de äckel- och ångest-känslorna jag hade varenda morgon jag skulle gå till skolan, och varje eftermiddag när jag gick därifrån...

Det var inte den fysiska mobbningen som gjorde ondast, utan det var den psykiska. Den ständiga utanförs-känslan. Blåmärken från slag och sparkar läkte lättare, men det psykiska satte sej hårdare inombords. Det trasade sönder mej som mest. Trasade sönder mitt inre ännu mer, som redan var trasigt innan.

Hjälten igår var pappan i stödfamiljen, han gick hem tidigare från jobbet för att komma hem till mej. Efter 2 timmars konstant lipande och ångest upp till öronen men en okontrollerat skakande kropp, så trodde jag att jag skulle... ja, gör en massa jag inte borde... Men som tur var så kom han hem. Han höll om mej hårt. Kramade mej tills jag kunde andas i lugn takt, tills kroppen slutat skaka. Tack!

70. Övergrepp.

Flashbacks i massor. Såg en film, mitt i filmen kom groteskt råa scener på ett övergrepp, en brutal våldtäkt. Det väckte massor inom mej. Jag blev så påmind om det. Påmind om smärtan, skammen, äcklet, förnedringen och framförallt hur mitt inre trasades sönder. Jag slets i bitar inifrån.

Mitt i filmen var jag tvungen att gå iväg, jag klarade inte av att se det. Jag gick in och satte mej på toalettgolvet och skakade av äckel. Var tvungen att luta huvudet över toan, hela magsäcken vred sej av äckel. Jag blev så berörd och ångestfylld att kräk-reflexerna satte igång. Hade lust att skrika rätt ut. Men fick inte fram ett ord. Alldeles tyst, men ändå så fruktansvärt mycket ljud inombords.

Låg och skakade på golvet. Svettades och frös. Efter en liten stund kommer pappan i stödfamiljen och knackar på. Han ber mej öppna, men jag vill inte. Jag skäms över att jag ligger där och gråter och hulkar av ångest. Men han säger åt mej att jag ska öppna. Jag öppnar...

...han sätter sej på badkars-kanten och tar mej i famnen. Han håller om mej med sin mjuka famn. Han säger att det är lugnt, det finns inget här som kan skada mej, jag är trygg. Jag lyckas få fram att jag grisar ner hans tröja när jag sitter i hans famn, han säger att han struntar fullständigt i det, och håller om mej ännu mer. Det var okej att gråta och snora ner hans tröja utan att han brydde sej.

Han ville inte lämna mej ensam nåt på hela kvällen. Han sa att det inte var konstigt att jag reagerade så som jag gjorde.

Jag var som ett litet barn. Kanske som den sköra 7-åring jag var då jag blev våldtagen? Inte alls konstigt. Hans famn fanns alltid öppen för mej att krypa in i om jag behövde.

Utan min underbara stödfamilj hade jag inte orkat mej igenom vardagen. Ständigt kommer minnen och smärtande känslor. Men jag vet, jag vet att de bryr sej, de gör allt för att hjälpa. Jag har insett att det verkligen finns underbara och fantastiska männsikor! På riktigt.