67. Obesvarade frågor, fyllda med ångest.

Frågorna är många, svaren är få. De finns faktiskt inte. Jag vet inte vilket som är det bästa. Det finns inget facit. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte rasar ner igen. Jag vill inte ner i mörkret igen! Var på avdelningen en snabbis igår, fick ont i magen. Förstår inte hur jag har stått ut där så länge. Det tragiska är att jag fortfarande är en av dem. Jag "tillhör" fortfarande den slutna psykiatriska avdelningen som är för svåra självskade-patienter. Gör ont att inse. Vill bort därifrån! Jag vill ut i friheten! Klarar jag det? Kommer jag misslyckas, igen?

Väntar på att min läkare ska komma tillbaka från sin semester. Ska nog ha ett samtal med honom då. För förhoppningsvis kan de inte hålla kvar mej på grund av min vikt längre. Jag har faktiskt gått upp i vikt. Jag vill nämligen inte riskera att få LPT igen. Det bara vägrar jag!

Hoppas att jag kan få ta bort några mediciner snart, eller i alla fall någon av dem. Så mycket medicin som min kropp får i sej dagligen är inte än rimligt. Dessutom, för att göra det ännu värre, så har jag bland de starkaste preparaten... Det kommer att bli en riktigt tuff kamp att försöka bli av med beroendet av de starkaste medicinerna. Min hjärtläkare var inte alls glad i mängden medicin jag tar. Personal på akuten har också varit väldigt kritiska och negativa när de läser min medicin-lista. Tyvärr funkar ju psykiatrin så ibland när de anser att de inte kan göra nåt, de sätter in den ena medicinen efter den andra i hopp om att få lite lugn. Då har de ju i alla fall gjort nåt... Suck.

Ingen har sagt att det ska vara lätt att leva. Men ingen sa heller att det skulle vara såhär svårt!
Traumatiska händelser från 7, och 10 års-åldern förföljer mej dag som natt. Vaknar mitt i natten av att jag hypernentilerar, jag drömmer att hans äckliga händer är på mej, igen.

66. Svår & krokig väg.

Tiden tuffar på, vardagen går. Det har gått bättre de senaste veckorna. Men jag är fortfarande otroligt rädd att falla tillbaka ner i mörkrets djupaste djup. Det skulle jag aldrig klara av igen.

Trots att vissa bitar går lättare nu så är det fortfarande en svår och krokig väg som jag har framför mej. Otroligt kämpig!

Idag var jag en stund på avdelningen. Fy, vilket kaos! Det gör ont att se patienterna lida så fruktansvärt av ångest och psykisk smärta! Folk skrek, slog huvudet i väggen mm... Jag förstår inte hur jag har stått ut att "leva" i den miljön. Men jag var väl så nere och sänkt att jag inte märkte nåt. Jag var ju själv en av "dem" som slog mej, och så personalen tvingades hålla i mej för att jag inte skulle förstöra hela mej själv. Usch! Smärta.

Rädsla. Smärta. Oro. Saknad.