54. Mellan liv & död

22 Februari 2009.

Dem börjar prata om att medicin-halterna i blodet kanske inte är korrekta. De har reagerat på att min aptit är försvunnen, jag har inte ens orkat strula med maten som jag brukar. Jag orkar knappt vara uppe på avdelningen. Några i personalen har reagerat, medan vissa inte ser nånting. De vill inte se. De säger att jag måste bita ihop och hitta på mer saker att göra, att jag ska gå ut och träffa vänner (vilka vänner??? Jag har 1 vän som finns utanför psykiatrin, i den ort jag befinner mej på...), de tycker att jag ska börja arbetsträna mm... Men jag har sagt det att JAG ORKAR INTE!!!

Den lilla energi jag har går åt till att kämpa för luft. Att slita som ett djur för att motstå rakbladen och annat dumt. Det tar så otroligt mycket energi! Folk förstår inte smärtan att kämpa emot självdesruktiviteten! Har man skadat sej på olika sätt i 8 år så slutar man inte bara sådär på en hand-vändning.

I vanliga fall hade jag satt rakbladet i kroppen nu. Förmodligen alldeles för mycket. Men jag ska INTE! Det är ingen lösning! Jag har hållt på i 8 år och hur långt har jag kommit? Jag har blivit skickad inom de flesta avdelningar, behandlingshem, öppenvård, olika terapier mm... Det är inget liv. Det är ett mellanting mellan liv och död.

De 3 senaste åren har jag mer eller mindre, nästan konstant, levt instängd bakom låsta dörrar med LPT, extra-vak, medicin-drogning, bältningar, fighter med personal mm... Nu har till och med vården gett upp. De erkänner att de inte kan göra nåt för mej, och att det finns inga andra heller som kan det. De har gett upp. Hur ska jag orka hålla hoppet uppe när inte ens vården gör det? Min motivation och mitt hopp existerar snart inte mer om det fortsätter såhär.

Varför kan inte jag leva normalt? Varför kan jag bara inte må bra?

Tur att K-S jobbade i helgen, annars hade det inte blivit bra. Han hittade mej mitt i ett antal ångest-attacker. Han satte sej hos mej, höll om mej, pratade lugnt till mej, strök mej längs kinden, han ruffsade i mitt hår, han lugnade ner mej. Han fick mej lugn ur flera jätte-ångest-attacker utan Benzo, bältning eller att jag gjorde mej illa!! Han vet precis hur han ska få mej lugn. Det är inte många jag låter ta på mej med tanke på avd jag varit utsatt för. Men K-S, han hjälper mej att bli lugn genom att hålla om mej. Jag litar på honom, känner mej trygg med honom! Han hjälper mej så otroligt mycket!!! Underbarare personal finns inte!

Men självklart ska han inte jobba mer på min avdelning. Ledsen. Riktigt ledsen!!

53. Längre bort från verkligheten.

Jag faller bara längre och längre ifrån verkligheten. Längre ifrån livet. Vart tar orken och kraften vägen?

Är på permission. Skulle åkt tillbaka i morse, men vågar inte. Jag orkar inte bli utskälld av personalen. Fast inners inne vet jag att det är där jag bör vara nu när jag mår såhär. Ska försöka ta mej in dit snart. Vet att personalen kommer bli sur och arg. Men hur mycket tror dem att man ska klara av? Man är ju inte direkt Stålmannen när man är extremt instabil och deprimerad. Men, men...

Hoppas, hoppas att K-S jobbar inatt! Hoppas hoppas!! I så fall kan jag sitta och prata med honom, och det får mej att må otroligt mycket bättre! Han har hjälpt mej många gånger, och jag känner att jag verkligen skulle "behöva" honom ikväll. Vi funkar bra ihop. Han tar sej tid, lyssnar, förstår, kommer med tips, pratar även om sej själv (vilket jag upplever som väldigt positivt)... Hoppas jag får träffa honom ikväll!

För övrigt är det väldigt svart. Ser ingen framtid. Den lilla ork jag har/hade går åt till att ta andetagen jag behöver för att leva för stunden. Blir så ledsen på mej själv att jag mår såhär! Vad gör jag för fel???? Varför?

Ledsen.