46.Låt mej vara!

30 Augusti 2008.

Varför kan inte ångesten låta mej vara i fred? Varför ska den hänga med mej som ett mörker som bara gör mej illa? Det gör så ont!

Jag försöker hålla ångesten och minnena på avstånd. Men det är inte lätt. Både ångesten och minnena har bitit sej fast inom mej.

Minnena borde jag glömma, säger dem, för det var ju så länge sen det hände. Men hur ska man kunna glömma det? Känslorna är så starka! Precis som en annan person sa; man tvivlar på om man inbillar sej, tvivlar på om det hänt. Fast innerst inne vet man att det har skett i verkligheten. Men man försöker hålla det på avstånd, för det gör så ont!

Oron är extrem! Inte blir det bättre av att inte veta hur det blir framöver. Ska jag flyttas till den nya avdelningen? Ska jag vara kvar på den avdelning jag är? Ska jag "bara" få öppenvård igen? Ska jag bli utskriven? Hur tänker dem? Ingen vet nånting!! Har frågat hur många som helst, men INGEN vet vart jag ska ta vägen nästa vecka.

Det sägs att den avdelning jag är på nu inte kan ha kvar mej för att jag har för svår problematik. Den avdelningen ska inte jobba med "sådana som mej". Snacka om att man känner sej som hopplöst fall...

Hur blir det med min öppenvård? Hade ju en toppen-bra terapeut förrut, men såklart ska han oxå sluta nu! Blir så himla ledsen! Honom hade jag jobbat med i 2 år! Varför försvinner alla? Inte ens läkaren får jag ha kvar! När man äntligen träffat nån som bryr sej, som vill hjälpa, som tar sej tid... Varför? Jag förstår inte!

Tiden tickar, dagarna går, veckorna likaså, även månaderna, men jag står still. Jag kommer ingenstans. Trampar på så mycket jag bara orkar, men kommer ingenstans i mörkret. Hopplösheten blir bara starkare och starkare.

45.Plågsamma minnen.

3 Augusti 2008

Orden räcker inte till. Det går inte att beskriva kaoset som är inom mej. Ett kaos som bara blir större och större. Jag står maktlös. Kan bara se på när jag bryts ner. Mitt försvar är inte tillräckligt. Jag är för svag.

Minnena gör sej påminda. Aldrig slipper jag dem. Minns så tydligt. Minns rummet, minns väggarna, minns känslan, minns paniken som uppkom inom mej. Men jag blev som paralyserad. Jag kunde inget göra. Jag vågade inget göra. Inte ett ord fick lämna rummet hotade du med. Du sa att du visste var jag bodde, du visste vilka mina föräldrar var, du visste oxå vem som var min bror. Ingen skulle överleva om ett endaste ord om det som pågått lämnade rummet. Och det gällde för all framtid.

Enda lilla ljuset som finns nu är X. Han betyder så otroligt mycket för mej! Men jag vågar inte tro att du kommer tillbaka till mej. Jag har blivit sviken så många gånger tidigare. Svek som satt sina spår inom mej. Även spår på min kropp i form av ärr.

Jag vill ha dej vid min sida. Du får mej att orka. Din trygghet har betytt oerhört mycket för mej! Du märkte när det gick utför, du såg igenom muren, du kom på mina planer, du agerade! Vilket resulterade i att jag idag lever. Dock fortfarande med mycket smärta, ångest, ilska, självhat, hopplöshet, mörker, rädsla, sorg, och med otroligt smärtsamma och plågsamma minnen. Minnen som snart segrar över mej. Minnen som utplånar mej.

Vågar inte tro att du kommer tillbaka. Det är så många som har sagt lika dant, som lovat, men som aldrig kommit tillbaka. De har lämnat mej med brutna löften och smärtsam besvikelse.

Det som var roligt förrut är inte det längre. Känslan har försvunnit. Ersatts med sorg och ångest. Varför? Varför finns inte glädjen kvar? Hur ska man orka kämpa när inget är roligt längre? Glädjen är borta. Allt är ett enda mörker.

Ska tillbaka till avdelningen idag, igen. Ska bli inlåst bakom låsta dörrar och okrossbara fönster. Inlåst från verkligheten.