44."Vi kan inte hjälpa dej".

27 Juli 2008.

Jag vet jag är ett hopplöst fall, jag vet. Ni säger det inte rätt ut, men ni påpekar gång på gång att ni inte kan hjälpa mej, ni har inte den hjälp jag behöver. Varje gång jag hör de orden blir jag mer och mer övertygad om att jag verkligen är ett hopplöst fall. Gråter inombords.

Vården verkar inte ha tillräcklig vård för mej, eller är jag ett hopplöst fall som det inte finns nån framtid för? Det verkar så. Det kanske hade varit lika bra om ambulansmännen inte lyckats rädda mej. Då skulle vården slippa säga att "vi kan inte hjälpa dej". De skulle slippa få en misslyckand siffra i statistiken.

Egentligen vill jag ju få ordning på saker och ting, vill kunna känna glädje - riktig glädje! Vill kunna se ljus istället för mörker. Vill kunna se positivt. Vill kunna känna nån mening med livet. Vill kunna ha en vän. Vill kunna bara vara utan ångest. Vill kunna sluta att vara rädd för mej själv. Vill kunna vara skadefri. Vill kunna leva. Leva ute i verkligheten, istället för bakom låsta dörrar med konstgjord andning.

Som det är nu traskar jag fortfarande vilset omkring i det mörka, mörka träsket. Sjunker mer och mer för varje dag som går. Skriker på hjälp, men inte ett ljud kommer fram. Jag kvävs långsamt. Hur länge ska man orka?

Har permission nu från avdelningen, ska strax tillbaka dit. Bara tråk-personal som jobbar idag... Ingen som förstår. Orkar inte. Kommer antagligen lägga mej i sängen, dra täcket över huvudet och försöka sova bort dagen. Orkar inte känna mörkret som sakta utplånar mej.

Smärtan äter upp mej innifrån.

PS. Elin; dina kommentarer betyder mycket!

43.Bältad.

13 Juli 2008.

Verkligheten försvinner längre och längre bort. Åter igen bakom låsta dörrar, okrossbara fönster, vitklädda skötare, där bältesläggningar är en vardag... Lever i en speciell värld i världen. Världen bakom lås och bom. Skötare som rusar fram och tillbaka med sina skramlande nyckelknippor. Nycklarna som leder ut till den riktiga världen. Ut till den riktiga verkligheten.

Känslan av att få en massa manliga, starka skötare över sej sätter spår. Minns så väl när de gång på gång är flera stycken som tar hårt i mej och släpar mej bort till bältes-sängen. Flera stycken manliga starka vitklädda skötare håller i mej. Jag har inte en chans. De är minst 5-6 stycken, mot lilla klena mej.

Jag försöker kämpa emot. Vill att dem ska låta mej va, vill att dem ska släppa mej. Men de håller hårt i mej. Jag hör hur dem pratar, de nämner bälte. Jag får ännu mer PANIK! Nej, inte bältet!!! Vill inte bli fastsatt där! Jag kämpar så hårt jag bara kan, sparkar omkring mej, skriker åt dem. Men de tar bara i hårdare, de håller i mej. Jag ligger på det kalla sjukhus-golvet med flera skötare över mej.

Dem bär mej bort till den otäcka dörrer. Då vet jag att det blir bätet. Paniken blir starkare. Jag kämpar ännu mer för att ta mej loss, men dem håller mej så hårt, jag kan knappt röra mej. Jag har inte en chans mot dem. Deras stora starka händer håller hårt i mej.

Hör deras röster ovanför mej. Jag hör att nycklarna åker fram och öppnar dörren. Dörren som för skräck med sej. Dörren till den hemska bältes-sängen.

Jag blir fastsatt i bältet. Skötarna säger till mej att det är ingen idé att jag försöker komma loss, för de släpper mej inte. Och desto mer motstånd jag gör, desto ondare får jag, säger dem. Bältena sätts runt mina handleder, fotleder, magen och pannan. Jag sitter fast! Panik!! Jag gråter och skriker hysteriskt. Kan knappt andas. De trycker i mej lugnande medicin.

Så småningom lugnar jag ner mej. Ser att en skötare sitter hos mej. Han pratar lugnt med mej. Men jag vill loss! Men blir inte släppt förrän om ett bra tag. Är omtumlad. Låg. Ledsen.

Blir senare släppt från bältena. Kan knappt stå på benen. Tvingas ta stöd på skötaren som då sitter som mitt extra-vak. Vinglar till sängen med hjälp av hans stöd. Somnar av utmattning.

Ännu en mardröm finns i minnet...