102. Mörker

Vad händer med mej? Någonting inom mej tar stryptag runt mina luftvägar, ett spännband trycker ihop min bröstkorg. Jag kämpar efter luft. 

Dag som natt. Aldrig är det vila, utan det är ständigt en kamp. En kamp mot det mörka inom mej. Det mörka som vill strunta i allt, som vill att rakbladen ska bli ångest-lindring. Men jag vill inte att rakbladen ska bli en del av min vardag igen. Jag har skurit sönder mej tillräckligt och vägrar falla tillbaka i beroendet igen. Jag vet hur det blir. 

Jag trevar mej fram. Jag känner mej totalt vilsen och slut. Söker en tillfällig viloplats att samla kraft på, men finner igen - för ångesten är på mej hela, hela tiden!

Frustration att inte kunna förklara för någon hur pass ont det faktiskt gör är galet irriterande. Känner mej så ensam i den fruktansvärda smärtan.