78. Fötterna svajjar.
Känslorna rasar mot mej med storm. Känner att jag inte har så mycket att stå emot med. Frågan är hur länge jag orkar hålla mej upprätt. Huvudet upp och fötterna ner, det är så det ska vara. Men känns som att fotsulorna tappar mer och mer fäste med marken.
Jag känner mej så ensam. Så ensam i stora världen. Trots bra stöd så känner jag mej ändå så ofantligt ensam. Slåss med traumatiska minnen, som aldrig går att beskriva för någon hur pass mycket de sliter sönder en. Kanske det delvis är därför som jag känner mej ensam? Jag vet inte. Det enda jag vet att jag känner mej så otroligt ensam och liten ibland.
Varför snurrar det så mycket i tankemaskineriet? Mitt i det kaotiska tänket kommer de där luriga tankarna att jag lika väl kan skära sönder mej, lägga in mej på psyk och slippa leva. Men det är bara falskt. Falskt, falskt, falskt!!! Det sjuka försöker luras. Försöker ta genvägen som leder till snabb ångestlindring. Men den vägen är falsk. Men hur ska man orka kämpa emot allt som gör så ont, så ont?
Smärta och ensamheten äter långsamt upp mej.
Hur trött kan man egentligen vara? Min kropp orkar ingenting känns det som. Inte psyket heller för den delen. Vad är det som händer?
Jag känner mej så ensam. Så ensam i stora världen. Trots bra stöd så känner jag mej ändå så ofantligt ensam. Slåss med traumatiska minnen, som aldrig går att beskriva för någon hur pass mycket de sliter sönder en. Kanske det delvis är därför som jag känner mej ensam? Jag vet inte. Det enda jag vet att jag känner mej så otroligt ensam och liten ibland.Varför snurrar det så mycket i tankemaskineriet? Mitt i det kaotiska tänket kommer de där luriga tankarna att jag lika väl kan skära sönder mej, lägga in mej på psyk och slippa leva. Men det är bara falskt. Falskt, falskt, falskt!!! Det sjuka försöker luras. Försöker ta genvägen som leder till snabb ångestlindring. Men den vägen är falsk. Men hur ska man orka kämpa emot allt som gör så ont, så ont?
Smärta och ensamheten äter långsamt upp mej.
Hur trött kan man egentligen vara? Min kropp orkar ingenting känns det som. Inte psyket heller för den delen. Vad är det som händer?
posted by MefiX at 6:20 fm
3 Comments:
Fortsätt att kämpa och låt inte din sjukdom ta över dig helt, visa för sjukdomen att du är starkare en den. besegra den bit för bit. Och våga se de vackra i din omgivning.
Hej jag är kluven och delad, förvirrad till det yttersta. Är jag borderline eller inte? Jag skulle gärna vilja prata med någon som lider av borderline för att få någon slags aning. Lust att snacka öppet? Hör isf av dig på min blogg.
Mvh. Frida
Allt känns liksom futtigt att skriva. Men bara att jag läser det du skriver är ju ett bevis på någon slags ickensamhet. Hitta en planta i ditt liv. Vattna den. Försök att ha fokus på det som är bra och låt det andra vara. Svårt? Skitsvårt. Men hittar du en planta, så håll fast vid den. Ge den så mycket näring du orkar. Till slut reser den sig högre än det där riset i rabatten som legat där under frost och regn och bara är fult och brunt och grått. Det finns grönt och skönt hos dig. Leta upp det och håll i det!
Skicka en kommentar
<< Home