44."Vi kan inte hjälpa dej".
27 Juli 2008.
Jag vet jag är ett hopplöst fall, jag vet. Ni säger det inte rätt ut, men ni påpekar gång på gång att ni inte kan hjälpa mej, ni har inte den hjälp jag behöver. Varje gång jag hör de orden blir jag mer och mer övertygad om att jag verkligen är ett hopplöst fall. Gråter inombords.
Vården verkar inte ha tillräcklig vård för mej, eller är jag ett hopplöst fall som det inte finns nån framtid för? Det verkar så. Det kanske hade varit lika bra om ambulansmännen inte lyckats rädda mej. Då skulle vården slippa säga att "vi kan inte hjälpa dej". De skulle slippa få en misslyckand siffra i statistiken.
Egentligen vill jag ju få ordning på saker och ting, vill kunna känna glädje - riktig glädje! Vill kunna se ljus istället för mörker. Vill kunna se positivt. Vill kunna känna nån mening med livet. Vill kunna ha en vän. Vill kunna bara vara utan ångest. Vill kunna sluta att vara rädd för mej själv. Vill kunna vara skadefri. Vill kunna leva. Leva ute i verkligheten, istället för bakom låsta dörrar med konstgjord andning.
Som det är nu traskar jag fortfarande vilset omkring i det mörka, mörka träsket. Sjunker mer och mer för varje dag som går. Skriker på hjälp, men inte ett ljud kommer fram. Jag kvävs långsamt. Hur länge ska man orka?
Har permission nu från avdelningen, ska strax tillbaka dit. Bara tråk-personal som jobbar idag... Ingen som förstår. Orkar inte. Kommer antagligen lägga mej i sängen, dra täcket över huvudet och försöka sova bort dagen. Orkar inte känna mörkret som sakta utplånar mej.
Smärtan äter upp mej innifrån.
Jag vet jag är ett hopplöst fall, jag vet. Ni säger det inte rätt ut, men ni påpekar gång på gång att ni inte kan hjälpa mej, ni har inte den hjälp jag behöver. Varje gång jag hör de orden blir jag mer och mer övertygad om att jag verkligen är ett hopplöst fall. Gråter inombords.
Vården verkar inte ha tillräcklig vård för mej, eller är jag ett hopplöst fall som det inte finns nån framtid för? Det verkar så. Det kanske hade varit lika bra om ambulansmännen inte lyckats rädda mej. Då skulle vården slippa säga att "vi kan inte hjälpa dej". De skulle slippa få en misslyckand siffra i statistiken.
Egentligen vill jag ju få ordning på saker och ting, vill kunna känna glädje - riktig glädje! Vill kunna se ljus istället för mörker. Vill kunna se positivt. Vill kunna känna nån mening med livet. Vill kunna ha en vän. Vill kunna bara vara utan ångest. Vill kunna sluta att vara rädd för mej själv. Vill kunna vara skadefri. Vill kunna leva. Leva ute i verkligheten, istället för bakom låsta dörrar med konstgjord andning.Som det är nu traskar jag fortfarande vilset omkring i det mörka, mörka träsket. Sjunker mer och mer för varje dag som går. Skriker på hjälp, men inte ett ljud kommer fram. Jag kvävs långsamt. Hur länge ska man orka?
Har permission nu från avdelningen, ska strax tillbaka dit. Bara tråk-personal som jobbar idag... Ingen som förstår. Orkar inte. Kommer antagligen lägga mej i sängen, dra täcket över huvudet och försöka sova bort dagen. Orkar inte känna mörkret som sakta utplånar mej.
Smärtan äter upp mej innifrån.
PS. Elin; dina kommentarer betyder mycket!
Etiketter: ambulansmän, avdelning, glädje, gråter, hopplöst fall, konstgjord andning, leva, låsta dörrar, mörker, permission, skadefri, statistik, utplånar, ångest
posted by MefiX at 1:19 fm
5 Comments:
jag förstår verkligen inte hur du klarar av allt. men du andas fortfarande, du kämpar! ge inte upp när du har klarat dig så länge. en dag kan du kanske få känna allt det där som du vill känna. men så länge hoppas jag att du fortsätter andas, även om det är konstgjord andning. för jag tror verkligen att du kan klara av det här. kram!
jag blir alltid lika gripen av dina ord. hur kommer det sig att man inte forskar mer inom Bordeline, varför försöker man inte komma fram till var din och andras ångest kommer ifrån och hur man kan hjälpa dig att få må bra? vad gör dig glad? och vad är det som tynger? finns det ljusglimtar i ditt liv?
Har inga ord... Hur orkar du?
jag hitta din blogg precis, och jag har nu bestämt mig att jag vill jobba med borderline! jag blev helt tagen av din blogg. jag önskar dej all lycka och kärlek för det är du värd!
Hejsan! bra blogg! jag håller på med ett arbete om borderline i skolan och tänkte fråga om jag skulle kunna få intervjua dig? :)
MVH
Emma Lundquist
Skicka en kommentar
<< Home