2.Söndagar, alltid lite mer hopplösa.

Det mörka inre vill ta makten. Men jag tänker inte låta det vinna. Jag tänker inte låta sjukdomen förstöra mitt liv. Jag ska kämpa på, jag ska hitta tillbaka till livet. Jag ska ta mej upp ur den mörka gropen. Jag ska. Jag ska leva!

Ett destruktivt beteende är inte särkilt bra. Skäms för det. Kämpar emot det. Men jag lyckas inge vidare. Vet inte hur jag ska gå till väga. Delar av mej vill ju inte, ändå sker det.

Söndagar känns alltid mer hopplösa. Kanske för att man vet att imorgon börjar en ny vecka. En oviss vecka som kan vara fylld av tråkigheter. Som deprimerad ser man bara allt mörker, man är negativare än vad som anses rimligt. Jag vet, så är det.


[Bäst att nämna det för säkerhets skull: känsliga personer bör inte läsa min blogg. Jag skirver om mitt liv med mina tankar och känslor. För att slippa tråkiga konsekvenser så säger jag till redan nu. Här på bloggen skriver jag som anonym om mitt liv med kampen om sjukdomen, men det kan kanske uppfattas som delvis stötande... ?
Så till alla känsliga: Låt bli att läsa här!]