Borderline-Girl-Blogg.

102. Mörker

2012-02-20T07:59:00.000-08:00

Vad händer med mej? Någonting inom mej tar stryptag runt mina luftvägar, ett spännband trycker ihop min bröstkorg. Jag kämpar efter luft.

Dag som natt. Aldrig är det vila, utan det är ständigt en kamp. En kamp mot det mörka inom mej. Det mörka som vill strunta i allt, som vill att rakbladen ska bli ångest-lindring. Men jag vill inte att rakbladen ska bli en del av min vardag igen. Jag har skurit sönder mej tillräckligt och vägrar falla tillbaka i beroendet igen. Jag vet hur det blir.

Jag trevar mej fram. Jag känner mej totalt vilsen och slut. Söker en tillfällig viloplats att samla kraft på, men finner igen - för ångesten är på mej hela, hela tiden!

Frustration att inte kunna förklara för någon hur pass ont det faktiskt gör är galet irriterande. Känner mej så ensam i den fruktansvärda smärtan.

101. Inombords-sorg

2012-01-20T11:41:00.000-08:00

Mår inte bra. Men det är som vården säger att de vet inte vad ds ska göra. Problemet är ju att jag själv inte vet exakt vad det är jag behöver.
Det enda jag vet är att jag blir mer och mer nedstämd. På riktigt.

Endel tycker att jag ska till PIVA, men vad kan de göra några dygn? Klart jag inte vill dit, fast samtidigt så är jag rädd för mej själv.
Rädd för vad jag kan göra.
Rädd, rädd och åter rädd.

Inombords-sorg i ensamhetens land.

100. Världen svajar

2011-12-23T09:35:00.000-08:00

Mina ben skakar. Världen svajar, eller egentligen vet jag att det är mina fötter som har svårt att hitta fotfäste. Jag försöker hitta balansen, men finner den inte. Vet inte vad jag ska ta mej till.

De har nämnt inläggning, men det vill jag inte, det känns inte bra. Dessutom finns det vissa människor som inte tycker att jag ska vara där, utan att jag ska klara av att stå på egna ben. Fast helt ärligt så kanske det vore lämpligt att bara på sjukhuset just nu. Men rädslan att söka hjälp skrämmer mej.

Jag är rädd för att bli inlagd.
Jag är ännu räddare att bli nekad vård. Och frågan är hur jag hanterar det i min ensamhet. Jag är rädd för mej själv, rädd för vad jag kan göra.

Världen gungar.
Utsikten snurrar.
Benen sviktar.
Själen gråter.

99. Vilsen

2011-12-13T16:24:00.000-08:00

Vilsen.
Jag är vilse.
Jag har gått vilse.
Vilse, vilse och åter vilse.
...vilse i mej själv...

Jag kämpar på så mycket jag orkar, men känner hur jag långsamt faller neråt, faller närmre en depression.
Orkar inte med att må ännu sämre! Vardagen är en stor kamp.
Kämpar mot självskadeimpulser, och självskadebeteende. Det är så svårt! Det tar på krafterna.

Inners inne finns en viss känsla av att jag nog behöver hjälp snart innan det rasar, men vill inte läggas in igen.
Alla säger att jag ska vara ute i det fria...men om man är vilse i sej själv, hur går det då?
Jag vet inte, jag vet faktiskt inte...

Vilsen
Fundersam
Rädd
Osäker
Smärta
Ensam

...försöker, famlar, hittar inte, ensam i vilsenheten, tomhet...

98. Andas

2011-11-22T11:23:00.000-08:00

Jag har glömt bort hur man andas. Eller snarare, jag försöker andas men får inte luft.

Jag kvävs

97. Hopplös, hopplösare, hopplösast

2011-09-08T02:05:00.000-07:00

Hopplös, hopplösare, hopplösast - så känner jag mig.

Var på psyk idag och träffade en av mina öppenvårdskontakter. Rätt tidigt kom det på tal om inläggning på akutavdelningen. Men vad kan dem göra för mig? Visst de kan ge mig en kort tids trygghet, men allt blir ju inte bra för det. Det blir likadant när jag kommer ut igen. Helvetet finns ju kvar i vardagen, det som kväver mig.

Fast jag vet att om jag faller djupare ner i depressionen och börjar skada mig igen så kommer de lägga in mig. Och då är det inget att diskutera om, det vet jag - då är det att välja mellan "frivillig" inläggning eller LPT. Självklar så går jag med på det "frivilligt" om det går så långt.

Men jag kämpar för att hålla mig utan för alla låsta dörrar. Försöker stå på benen. Men tvivlar på att jag klarar det så länge till. Orken tar slut. Samtidigt vill jag ju ha hjälp! Men det de kan erbjuda är första hjälpen, inte mer. Jag gråter av frustration och förvirring.

Jag är vilsen, vet inte vad jag ska göra, vet inte åt vilket håll jag ska gå. Jag vill ju må bra!

Kämpar för att hålla mig ifrån världen bakom okrossbara fönster, två-dubbla låsta dörrar, bältes- och isoleringsrum, plastbestick mm... Jag vill inte hamna där igen. Jag har tillbringat så ofantligt många månader där i mitt liv. Men...

...men jag vet inte om jag orkar mer. Jag vet inte vad jag ska göra.

96. Håll i mej hårt

2011-09-05T10:46:00.001-07:00

Jag känner hur jag långsamt faller mer och mer. Önskar att någon höll i min hand. Att någon höll hårt i mig och hjälpte mig att stå upp.

Vet inte hur länge till jag orkar. Gråter av sorg, frustration, ilska, ensamhet, smärta och trötthet. Knäna viker sej och jag ramlar omkull gång på gång.

Ber om hjälp, men inget finns. Inget som kan hjälpa mig, ingen kan hänvisa mig någonstans - har provat allt landstinget erbjuder. Vad är det för fel på mig?

Gråter av... gråter för...allt.

Vill stänga av mobilen, skippa internet, låsa in mig och krypa ner under täcket och gömma mig där. Orkar inte gång på gång försöka förklara varför jag mår som jag gör, när jag själv inte ens vet. Hur ska jag förklara när jag själv inte ens begriper?!

Känner mig så ensam. Ingen förstår. Det finns inget att göra. Inget annat än att kämpa på. Så länge man orkar.

Gråter mig till sömns, gråter när jag vaknar. Det gör så ont, så fruktansvärt ont.

95. Skriker, men inget hörs...

2011-08-21T03:16:00.000-07:00

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Allt är bara ett enda stort kaos. Kämpar på, men orken finns snart inte mer. Destruktiva tankar och impulser invaderar mig. Hur länge håller mina försvarsmurar?

Det smärtsamma är att det finns inget som tar bort allt det onda. Det smärtsamma mörker som smular sönder det lilla hopp som fanns.

Jag är så trött på att varenda natt vakna med panik och knappt kan andas. Även i drömmarna får jag uppleva övergreppen gång på gång. Och det gör så fruktansvärt ont.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vilsen. Man orkar inte hur mycket som helst. Jag orkar inte hur mycket som helst. Ensamheten, smärtan, minnena och mörkret kväver mig till döds. Skriker, men ingen hör. Den enda som hör är jag - jag hör mitt hjärtskärande eko.

Vet inte om jag klarar mer.

94. Vet ingenting längre.

2011-06-14T10:54:00.000-07:00

Jag vet varken vad som är upp eller vad som är ner. Ett enda virr-varv av kaotiska känslor som smärtar.

Känns som att jag står upp och ner. Kanske det är därför det är så svårt att andas? Kanske det är det som gör att jag knappt ser framåt?

Hur länge orkar man famla i vilsenheten? Blir det aldrig lättare? Jag förstår inte.

Det är så mycket jag inte förstår.

...gRåtEr meJ tiLl sÖmnS naTt eFteR nAtt...

93. Vilsen och ensam.

2011-05-16T14:03:00.000-07:00

Åter igen har det jag blivit sviken. Ja, det känns så. Jag är så oerhört trött på att bli lovad saker som bara struntas i, som helt plötsligt inte gäller längre.

Jag ber om hjälp. Skriker att jag behöver stöd och hjälp nu! Nu, inte om en månad, inte om ett år. Ni säger att jag ska be om hjälp, att jag ska söka mig till vården för då ska ni stötta upp mig. Men till vilken nytta när ni lovar och lovar, och inte ett skit hålls?

Tycker det är så jä-la tragiskt att bara för att man till slut efter flera års tid tagit sig ut från slutna avdelningar med dubbla lås, okrossbara fönster, plastmuggar, så tror omgivningen att allt är så himla bra, att alla problem är lösta. Men det är inte så enkelt! Har tagit mig ut till verkligheten. Men nu då? Nu står jag där ensam.

Jag förstår tyvärr varför många utav självmorden sker när förbättring sker, när människor verkar fått ordning på livet, när de lämnat slutenvården, slutat skära sönder armar och ben. Men det är då som stödet behövs, ett skyddsnät som fångar upp. För ju mer framåt man går, ju längre från både rakblad, LPT, bältningar, låsta avdelningar - desto större blir fallet om man faller. Vet att man inte ska tänka så, men rädslan finns där.

Det skrämmer mig fruktansvärt. Det sista jag vill är att falla, att tappa taget. För om det sker så tror jag inte att jag orkar resa mig upp igen. Tyvärr.

Jag vill leva! Leva på riktigt. Jag vill fortsätta treva framåt i livet och upptäcka sånt jag aldrig fått chansen att se på psyket. Men bitvis känns det så tungt. Tungt och ensamt. Jag har några fantastiska människor omkring mig som bryr sig, som finns där. Men ändå känner jag mig så otroligt ensam bland andra.

Ni fantastiska människor som bryr er, tack och åter tack. Utan er hade jag inte orkat. Ni betyder så oerhört mycket för mig!

Mitt i allt, mitt i tacksamheten är jag så rädd så rädd. Rädd för mina känslor, rädd för att falla. Rädd för det mesta.

92. Kvävs.

2010-07-19T10:32:00.000-07:00

Jag kvävs.
Trodde att jag var på gång. Fallit bakåt igen? Verkar så.

Jag kvävs. Gråter.

91. Här igen.

2010-05-22T12:47:00.000-07:00

Nu har jag hittat tillbaka hit igen, efter en mycket känslomässig vecka. Var kommer alla känslorna ifrån? Att så mycket kan rymmas inom en. Märkligt. Känns som jag går på en is, och vet inte om den ska hålla. Kommer jag klara mej, eller inte. Rädsla!

Blir så otroligt ledsen när man blir nekad hjälp i somatiska vården bara för att det står att man har haft psykiska problem. Det enda som fick som "hjälp" var att läkaren frågade om jag var självmordsbenägen och tänkte ta livet av mej. Då hade jag ju inte sökt dit!!! Suck. Men fick dagen efter hjälp av en annan läkare som ansåg att det var bråttom att jag fick vård.

Känner mej så ensam.

Gråter, men inga tårar kommer.

90. Orkar jag verkligen mer?

2010-05-05T14:42:00.000-07:00

Det blir ju bara jobbigare och jobbigare. Ångesten bara ökar! Jag klarar av mindre och mindre. Jag är helt slut! Hur ska man orka? Jag förstår inte! Hjälp!

Jag har uppenbarligen fallit ned i en svacka igen. Mår verkligen skit! Förstår inte hur man ska stå ut! Hur står man ut med ångesten utan att skära sej och att överdosera tabletter? Hur gör man? Help!

Att läggas in på avdelningen hjälper inte. Det enda de kan göra där är att ge mej massa lugnande medicin och försöka förhindra att jag skadar mej själv. Vore så skönt att bli nerdrogad av lugnande. Så himla skönt! Känslan av att vara hög är skrämmande lockande. Men jag vet att det är ingen lösning. Det är bara en tillfällig så kallad lösning som inte är "åt det friska hållet".

Jag mår så dåligt! Känner mej som världens ensammaste. Allt jag gör blir så fel! Vad ska jag göra?

...jag vågar inte somna om...
...vill inte uppleva övergreppen i drömmarna, igen...
...det gör så ont...så himla ont!
Hela jag blir förstörd...ett äckel!

89. Natt-ångest.

2010-04-29T17:25:00.000-07:00

Jag är så rädd. Vågar inte gå och lägga mej, vågar inte somna, vill inte drömma. Vill inte gång på gång uppleva övergreppen i drömmarna. Det gör så ont. Mår dåligt när jag vaknar. Ofta vaknar jag av panik, är alldeles blöt av svett. Ibland vaknar jag av att jag skriker, och det händer också att jag vaknar av att jag slår och river mej själv i sömnen.

Rädsla. Det tar så mycket på mej psykiskt. Smärtsam rädsla.

Ledsen. Rädd. Ensam.

88. Fysisk smärta.

2010-04-25T10:06:00.000-07:00

Kroppen gör sej hör om den fysiskt mår dåligt. Så har varit lite frånvarande härifrån på grund av strul med kroppen. Den gick i strejk, vägrade acceptera läget. Så har varit mycket sjukhus-besök senaste tiden. Men nu går det åt rätt håll i alla fall. Som tur är!

Men den psykiska smärtan finns också kvar. Vilket gör det ännu kämpigare.

Känner mej så ensam. Brottas med de destruktiva tankarna.

87. Freak.

2010-04-09T06:52:00.000-07:00

I'm a freak.

På riktigt.

86. Vågar inte.

2010-04-07T02:28:00.000-07:00

Hur ska man våga? Hur vet man att man får tillbaka fotfästet? Vågar inte tro. Vågar inte hoppas. Vågar inte våga.
Känner mej instängd i mej själv. Instängd i min egen rädsla.

Känner mej så vilsen. Oroligt vilsen.

Varför dyker den ständiga längtan upp om att skära? Skära för att lindra. Jag vet att det är fel. Det hjälper inte! Bara skadar. Ger men för resten av livet. Men ändå kommer längtan så ofta att jag blir rädd. Varför?

Men jag kämpar på, och tänker fortsätta att vara skadefri. Men varför ska impulser och längtan ockupera min hjärna? Det gör det svårare. Det känns som en tidfråga - hur länge klarar jag av att stå emot?

85. Vill skrika ut all frusturation.

2010-03-31T04:52:00.000-07:00

Vill skrika ut all frustration, men rösten håller inte.
Vill gråta bort all sorg, men tårarna kommer inte.

Vet inte längre vad som är upp, eller ner. Vet inte vad som är höger eller vänster. Känner mej totalt förvirrad. Vet inte vad jag ska göra åt kaoset. Känns lite som att jag står i en återvändsgränd. Vad ska jag göra för att komma vidare?

All oro skapar panik i hela mej. För ett år sedan hade jag skurit sönder mej, men jag kan inte svika dem. Får inte skada dem. De är mitt stöd.

Oro. Ensamhet. Vilsen.

84. Vår-ångest.

2010-03-26T09:53:00.000-07:00

Jaha, nu är våren på gång. Folk är glada och nöjda att solen och värmen kommer. Jag blir bara ledsen.

Inom mej finns inget solsken, bara mörker. Ett mörkt kaos.

Värmen stormar in och det är läge att minska ner lagrena med kläder. Snart är det så varmt att folk går i T-shirts, linnen och kortbyxor. Men inte jag. Jag har förstört hela min kropp med en massa fula ärr och brännmärken. Dessa ska jag stå ut med resten av livet.

Kärleken blir med tydlig i samband med sol och värme. Överallt går människor hand i hand, kramar om sin partner... Jag känner mej så utanför och ensam.

Gråter mej till sömns, natt efter natt.

83. Daglig kamp.

2010-03-19T13:00:00.000-07:00

Jag känner mej totalt misslyckad. Bara min närvaro känns som att den förstör omgivningen. Känner mej så dum och äcklig. Ledsen.
Hur ska jag förklara för att nån ska förstå? Kan någon förstå?

Varenda dag är en stor kamp. Även om jag utåt sett inte alltid visar det, så kan det faktiskt vara djävulskt kämpigt. Får bara inte ord på det. Men ont gör det. Smärta vet de flesta vad det innebär.

Hade jag varit kvar på avdelningen så hade jag kunnat skita i allt, bara be om medicin och bli nerdrogad. Skönt! Fast skrämmande. Det gynnar ju inte direkt för nåt liv. Jag vill ju faktiskt leva. Fast leva, på riktigt.

Jag är rädd. Rädd på riktigt!

82. Trasigare och trasigare.

2010-03-17T03:51:00.000-07:00

Bit för bit faller jag sönder. Jag blir bara trasigare och trasigare. Går det någonsin att laga mej? Smärtan är enorm. Ensam smärta.

Varför försvann du? Varför skulle du upp till himlen? Jag saknar dej! Konstigt att ett djur kan betyda så mycket. Men du var speciell! Du kände på dej när jag mådde dåligt. När jag var ledsen kom du och la dej hos mej. Du hoppade upp på min mage och låg där och kelade med mej. Du brydde dej inte om hur jag såg ut, du värderade inte min ärrade kropp. Jag behövde aldrig berätta något, utan du fanns där ändå. Du fanns där och stöttade mej.
Hoppas att du har det bra nu. Hoppas du springer omkring på mjuka moln och leker med andra katter.

Nu är jag ännu mer ensam med smärtan.

Minnena gör sej hörda i sömnen. Åter igen drömde jag att jag blev våldtagen. Hela jag blev äcklig. Förstörd. Drömmer även om psyk och smärtsamma bältningar.

81. Tomhet.

2010-03-10T11:49:00.000-08:00

Har inga ord.
Tomhet. Ordlös.

80. Kan inte svika.

2010-03-03T06:28:00.000-08:00

Kaoset blir bara större och större. Hade jag inte haft vissa personer vid min sida så hade jag gjort slut på det hela. Men jag kan inte. Jag kan inte svika dem. Jag kan bara inte svika dem, så mycket som de ställer upp för mej! Det går inte! Jag måste kämpa på. Men samtidigt undrar jag hur jag ska orka med all oändlig smärta? Kroppen strejkar, jag orkar ingenting. Bara gråter och gråter. Finns inget slut på tårarna.

Känner mej så ensam. Ledsen. Jätteledsen.

79. Våga? Eller inte?

2010-02-17T03:35:00.000-08:00

Jobbigt samtal hos psykologen. Skit-jobbigt! Är helt slut!
Gick därifrån med tårar i ögonen och kände mej allmänt uppgiven och hopplös. Som tur var så stötte jag på pappan i min kontaktfamilj, så fick en kram av honom. Det lättade ångesten lite. Kände mej inte riktigt lika ensam då. Guld värt!

Min psykolog frågade om jag är villig att gå vägen. Vägen som innebär konstant kamp och energiskt kämpande. Och det vill jag. Jag har 2 val; antingen återgå till att leva inlåst på slutna avdelningar, eller leva ute i verkligheten vilket innebär att kämpa, kämpa,kämpa och kämpa... Hur ska jag orka? Men vill inte fortsätta att vistas på psyk 24 timmar om dygnet. Har gjort det tillräckligt.

Men klarar jag av det jag har gett mej in på? Jag tvivlar. Det gör ont att inse det, men jag tvivlar verkligen. Tror inte att jag har ork nog.

Sorg. Ensamhet. Oro.

78. Fötterna svajjar.

2010-02-11T06:20:00.000-08:00

Känslorna rasar mot mej med storm. Känner att jag inte har så mycket att stå emot med. Frågan är hur länge jag orkar hålla mej upprätt. Huvudet upp och fötterna ner, det är så det ska vara. Men känns som att fotsulorna tappar mer och mer fäste med marken.

Jag känner mej så ensam. Så ensam i stora världen. Trots bra stöd så känner jag mej ändå så ofantligt ensam. Slåss med traumatiska minnen, som aldrig går att beskriva för någon hur pass mycket de sliter sönder en. Kanske det delvis är därför som jag känner mej ensam? Jag vet inte. Det enda jag vet att jag känner mej så otroligt ensam och liten ibland.

Varför snurrar det så mycket i tankemaskineriet? Mitt i det kaotiska tänket kommer de där luriga tankarna att jag lika väl kan skära sönder mej, lägga in mej på psyk och slippa leva. Men det är bara falskt. Falskt, falskt, falskt!!! Det sjuka försöker luras. Försöker ta genvägen som leder till snabb ångestlindring. Men den vägen är falsk. Men hur ska man orka kämpa emot allt som gör så ont, så ont?

Smärta och ensamheten äter långsamt upp mej.

Hur trött kan man egentligen vara? Min kropp orkar ingenting känns det som. Inte psyket heller för den delen. Vad är det som händer?

77. Tårarna rinner i tysthet.

2010-01-15T11:21:00.000-08:00

Tårarna rinner i tysthet längs mina kinder. Tårarna för hopplösheten och sorgen. Och ensamheten. Varje natt blir kudden blöt av tårar. I ensamheten, i mörkret.

Håller jag på att stupa neråt igen? Det känns så. Det lutar, åt fel håll. Känner mej så ensam, så svag i mörkret. Ljuset slocknar sakta inombords.

Stundvis kommer tankar att det är ingen idé, jag klarar ändå inte av kraven. Det sjuka inom mej skriker att jag lika väl kan börja skära, börja bränna, börja missbruka mediciner igen... Jag kämpar ihärdigt med att stå emot. Frågan är hur länge man orkar. Ibland känns det som att de lika väl kan spärra in mej igen, och droga ner mej med medicin. Men innerst inne är det bland det sista jag vill. Hur kan ens tanken dyka upp då? En falsk och smärtsam längtan.

Sömnen existerar inte. Har inte sovit på flera nätter. Har sån abstinens så jag blir tokig. Och detta är bara i nedtrappnings-fasen. Vågar inte ens tänka på hur det är att aluta helt och hållet med benzo. Skrämmande tanke. Omöjligt uppdrag.
Jag börjar nästa ångra mej. Undrar vad jag har gett mej in på. Trots att det bara handlar om en minskning, och inte ta bort medicinen helt, så kryper jag nästan ur mitt egan skinn.

76. Slits sönder av känslorna.

2010-01-11T15:15:00.001-08:00

Jag slits i bitar, jag blir tokig! Ångesten är så stark, så smärtsam. Mina impulser är att slå, skrika, skära. Det sjuka längtar efter att få dra rakbladet längs armen. Men det ska jag inte! Det sjuka bara luras. Att skära sej löser inga problem! Det bara skapar en massa negativt efteråt. Dessutom vet jag att den så kallade kontrollen inte alls existerar hos mej längre, som jag trodde. Det var månader sedan som jag skar mej, men sista gången jag gjorde det var det med nöd och näppe att jag inte kapade av senan i handleden - vilket hade inneburit total obrukbar hand i framtiden. Och det vill jag inte vara med om! Aldrig!

Nu när jag tänker på det blir jag rädd. Jätte-rädd! För så många gånger som läkarna sagt att jag haft änglavakt, att personalen hittade mej i sista sekund, att personalens hårdhänta agerande är det som räddat mej från att ha förlorat flertalet kroppsliga funktioner... ...och till och med räddat mitt liv. Är tacksam för det!

Jag är jätte-tacksam att jag alltid haft turen att någon har funnits till hands/hittat mej, och kunnat stoppa mitt panik-artade-hysteriska farligt destuktiva beteende! Det hade ju kunnat varit så att någon inte fått upp dörren, hittat mej, anat att något varit misstänksamt, råkat kommit just i situationen. Eller att ingen kommit, eller kommit försent... Jag blir jätte-rädd av att tänka på det. Och det mest skrämmande är ju att det faktiskt lika väl kunnat varit så. Är idag evigt tacksam att någon brutit sej mellan mej och mitt destruktiva skadande. Tack!

Det inre bara skriker av ångest nu. Skriker efter rakblad. Men jag ska inte ge vika, hur kämpigt det än är. Jag ska stå på mej och segra mot ångesten, UTAN att skada mej! Jag ska fortsätta att vara skadefri. Jag har redan förstört hela min kropp, skadat mej på många sätt, även skadat endel närstående.

Jag kämpar för att fortsätta hålla mej skadefri. Just nu kämpar jag också emot extrem benzo-abstinens. Håller på att bli tokig! Har inte kunnat sova på 3 nätter. Gaaah! Hur ska jag fixa detta? Förstår inte.

Känner mej ensam.

75. År 2010.

2010-01-02T08:23:00.001-08:00

Nya året är kommet. Och målet med detta år är att hålla mej ifrån slutna psykiatriska avdelningar. Inget löfte, men ett mål. Ska verkligen kämpa mej ur skadandet. Ska ge allt för att fortsätta att hålla mej skadefri!

Men livet är knaggligt. Det är inte lätt. Det kan nog många skriva under på.
Frågan är hur man överlever med alla tragiska minnen? Varför kan man inte bara radera ut de minnen man vill, som man kan göra på en dator. Typ en "delete-knapp". Hade varit praktiskt, för då kunde man välja ut vad man ville fortsätta minnas och vad man vill radera för all evighet.

74. Nyår.

2009-12-29T10:47:00.000-08:00

Överlevde julen, men visst det var rätt mycket ångest och tårar. Nästa är Nyår, sen är det "ledigt" från helgdagar ett tag framöver. Skönt! Jag vet att många tycker att högtider är extra kämpiga om man mår dåligt, eller är ensam.

Snart börjar nedtrappningen av Benzodiazepiner. Är jätte-orolig. Vet att det kommer bli tufft. Men vet också att det är enda vägen att minska all benzo. Det kommer ta många år innan jag blir helt kvitt benzo, med tanke på hur mycket jag har käkat.

Försöker att hålla mej sysselsatt, men ångesten gnager inom mej. Det finns liksom inget slut på gnagandet. Det gör så ont.

73. Äckliga jul.

2009-12-22T03:51:00.000-08:00

Meningslösa, obehagliga jul. Julen är förknippat med så mycket fint och mysigt. Vad är det som är så fint? Vad är mysigt? Att inse och känna att man är ett stort misslyckande som bara far illa av julen? Jag förstår inte, igen.

Har inte firat jul på 3 år. De senaste 3 åren har jag suttit inlåst på slutenvårds-avdelningar. Har inte brytt mej det minsta om julen då. Men nu när man är ute i verkligheten går det inte att undvika denna obehagliga jul. Man blir ständigt påmind överallt; tidningar, stan, TV, affärer, bussen, mat-affärer, människors jul-panik... BLÄ! Vill skrika rätt ut att jag inte orkar med julen!

Förra julafton gick min vän bort. Nu är hon i himlen. Hoppas att hon har det bra. Meningen var att vi skulle ses den veckan, men det hemska hann hända. Tyvärr var det inte så oväntat. Ledsen. Du som kämpade så bra... Saknar dej!

72. Orkar jag?

2009-12-15T02:02:00.000-08:00

Jag tvivlar mer och mer på om jag orkar. Trots att jag gjort endel framsteg så känns det liksom totalt kaos inombords. I alla fall ofta. För ofta för att jag ska våga tro på mej själv...

Trots bra stöd känner jag mej bitvis väldigt ensam. Förstår inte det. Det är så mycket som jag inte förstår. Helt ärligt är jag rädd för sanningen. Rädd för verkligheten. Kommer jag någonsin klara av att stå på egna ben?

Nu när jag inte är inlåst på slutna avdelningar så händer det att jag då och då springer på gamla klasskamrater, släktingar, bekanta med flera. Och jag HATAR den ständiga frågan; "vad har du hittat på sen sist vi sågs?". Det känns så förnedrande att jag aldrig har nåt att berätta! Mina för detta klasskamrater har oftast pluggat vidare, skaffat jobb, flyttat hemifrån, varit utomlands och levt livet, skaffat familj - och endel har till och med blivit föräldrar... Vad säger man liksom som gensvar? Inte har jag lust att berätta att jag har de senaste 4 åren tillbringat på behandlingshem, och 3 olika slutna psykiatriska avdelningar på ett av Sveriges säkraste psyk... Vad värdelös jag känner mej!! Mår illa av tanken. Känner mej som världens fiasko.

Imorgon ska jag träffa läkaren igen. Det gäller att jag inte gått ner för mycket i vikt på senaste tiden. De hotar med inläggning på ätstörnings-programmet om jag har gått ner till ett visst BMI. Men jag sa att jag v ä g r a r lägga in mej där. Då sa de: "då blir det LPT igen". Men jag tror att jag inte har fallit ner så pass mycket i vikt att de kan tvångs-inlägga mej. Jag har ätit så ordentligt jag kunnat. Har hinkat i mej de äckliga näringsdryckerna enligt schemat. Jag gör allt jag kan för att gå upp i vikt.

Det är en ständigt stenhård kamp mellan känslor och förnuft. Det inre förbjuder mej att gå upp i vikt, men innerst inne vet jag att jag behöver gå upp lite till i vikt. Jag vill kunna orka och fungera. Jag måste stå emot känslorna och kämpa vidare med att sköta maten. Jag vill inte förstöra mej ännu mer. Då blir vägen mot ett friskare liv ännu läääääängre.
Jag ska fortsätta kämpa! Jag ska visa dem att jag klarar det, utan LPT! Men framförallt ska jag visa det för mej själv!

71. Giftigt!

2009-11-20T05:44:00.000-08:00

Det är äckligt att benzo är så beroendeframkallande. Jag förstår inte hur jag ska stå ut med abstinensen när jag ska trappa ut medicinerna! Jag som aldrig trodde att jag skulle bli beroende av benzo. Inte jag. Men så fel jag hade. Jätte-fel!

Dagarna tuffar på, och tårarna rinner längs kinderna. Minnena hinner ifatt. Det är smärtsamt! Känner mej så ensam när mörkret invaderar mej. Men som tur är finns min stödfamilj vid min sida. Igår bröt jag ihop fullständigt efter att ha varit hos psykologen. Det väckte för mycket minnen från mobbningen. Det känns som att jag förflyttas bakåt i tiden, för får nämligen de äckel- och ångest-känslorna jag hade varenda morgon jag skulle gå till skolan, och varje eftermiddag när jag gick därifrån...

Det var inte den fysiska mobbningen som gjorde ondast, utan det var den psykiska. Den ständiga utanförs-känslan. Blåmärken från slag och sparkar läkte lättare, men det psykiska satte sej hårdare inombords. Det trasade sönder mej som mest. Trasade sönder mitt inre ännu mer, som redan var trasigt innan.

Hjälten igår var pappan i stödfamiljen, han gick hem tidigare från jobbet för att komma hem till mej. Efter 2 timmars konstant lipande och ångest upp till öronen men en okontrollerat skakande kropp, så trodde jag att jag skulle... ja, gör en massa jag inte borde... Men som tur var så kom han hem. Han höll om mej hårt. Kramade mej tills jag kunde andas i lugn takt, tills kroppen slutat skaka. Tack!

70. Övergrepp.

2009-11-01T06:38:00.000-08:00

Flashbacks i massor. Såg en film, mitt i filmen kom groteskt råa scener på ett övergrepp, en brutal våldtäkt. Det väckte massor inom mej. Jag blev så påmind om det. Påmind om smärtan, skammen, äcklet, förnedringen och framförallt hur mitt inre trasades sönder. Jag slets i bitar inifrån.

Mitt i filmen var jag tvungen att gå iväg, jag klarade inte av att se det. Jag gick in och satte mej på toalettgolvet och skakade av äckel. Var tvungen att luta huvudet över toan, hela magsäcken vred sej av äckel. Jag blev så berörd och ångestfylld att kräk-reflexerna satte igång. Hade lust att skrika rätt ut. Men fick inte fram ett ord. Alldeles tyst, men ändå så fruktansvärt mycket ljud inombords.

Låg och skakade på golvet. Svettades och frös. Efter en liten stund kommer pappan i stödfamiljen och knackar på. Han ber mej öppna, men jag vill inte. Jag skäms över att jag ligger där och gråter och hulkar av ångest. Men han säger åt mej att jag ska öppna. Jag öppnar...

...han sätter sej på badkars-kanten och tar mej i famnen. Han håller om mej med sin mjuka famn. Han säger att det är lugnt, det finns inget här som kan skada mej, jag är trygg. Jag lyckas få fram att jag grisar ner hans tröja när jag sitter i hans famn, han säger att han struntar fullständigt i det, och håller om mej ännu mer. Det var okej att gråta och snora ner hans tröja utan att han brydde sej.

Han ville inte lämna mej ensam nåt på hela kvällen. Han sa att det inte var konstigt att jag reagerade så som jag gjorde.

Jag var som ett litet barn. Kanske som den sköra 7-åring jag var då jag blev våldtagen? Inte alls konstigt. Hans famn fanns alltid öppen för mej att krypa in i om jag behövde.

Utan min underbara stödfamilj hade jag inte orkat mej igenom vardagen. Ständigt kommer minnen och smärtande känslor. Men jag vet, jag vet att de bryr sej, de gör allt för att hjälpa. Jag har insett att det verkligen finns underbara och fantastiska männsikor! På riktigt.

69. Aldrig fri.

2009-10-17T10:34:00.001-07:00

Trots att jag inte är inspärrad längre bakom låsta dörrar så känner jag mej aldrig fri. Det är mer att jobba med nu när man är ute i friheten. På avdelningen var jag en i mängden, och där brydde jag mej inte särskilt mycket om nånting egentligen.

Men nu, ute i friheten, eller i verkligheten som jag heller kallar det, krävs det grymt mycket jobb att anpassa sej till vardagen. Hur ska man orka med en vanlig vardag när man mer eller mindre i 4 långa år leva på olika sluta psykiatriska avdelningar?

Innan när jag varit inlagd har jag struntat i princip i allting. Men nu får hjärnan nya intryck hela tiden; nyheter, musik, vad det är för väder, vilken dag, månad och datum, vad man ska ha på sej, att man ska fixa nåt att äta, att jag måste gå till apoteket, ta mej på egen hand till psykologen och DBT-behandlingen mm...

Trots jättebra stöd från stödfamiljen så känner jag mej ändå bitvis så otroligt ensam. Känner mej så skör. Trasig. Som ett skadat löv som flyter i en smutsig vattenpöl och kämpar järnet för att undvika att dala ner under ytan.

Innan var jag en stökig självskadare, vem är jag nu? Jag måste hitta en ny identitet. För jag vill inte vara den destruktiva person som jag varit. Läkarna varnade mej för ett tag sen med att om jag inte slutar inom snar framtid så kommer jag bli permanent skadad för resten av livet, pga att jag skurit sönder för många senor med mera.

Jag vägrar att förstöra mej mer! Jag har förstört både mitt inre och yttre alldeles för mycket under dessa år. Det är dags att lämna dem beteendena bakom mej och gå vidare. Men det är kämpigt. Väldigt kämpigt! Men den gamla vägen är inget alternativ. Jag vill kunna leva. Leva på riktigt!

68. Utskriven från slutenvårds-avdelningen!

2009-09-12T07:46:00.000-07:00

För första gången på 1 och ett halvt år är jag fri. Jag tillhör inte längre en slutenvårds-avdelning inom psykiatrin. Jag är fri! Fri från avdelningen, jobbiga skötare, skrikande patienter, bältes-sängar, tvångsinjektioner, kroppsvisitering, mat-tvång mm... Men ångesten är jag minsann inte fri från. Den släpper inte taget så lätt. Tyvärr.

Efter flertalet diskussioner så har jag hamnat hos min stöd-familj. Vilket är guld! Det pratades om behandlingshem, gruppboende, rättpsyk eller utskrivning till ingenting...vilket skapade panik inom mej. Men nu bor jag i alla fall i den underbara familjen. Det är nog det som räddade livet på mej. Ordagrant. För om jag blivit utskriven till ingenting (som det har varit de senaste 4 gångerna), så hade jag rätt säkert hamnat där på tvång ingen. På äckligt LPT. För uppenbarligen klarar jag inte av miljön hemma nu. Jag hade inte orkat kämpa i mörkret själv längre. Risken att det hade slutat i katastrof är rätt stor. Och då menar jag mer än katastrof. Jag hade troligtvis gett upp helt och hållet när jag inte orkat mer. Smärtsamt. Tragiskt.

Familjen förstår att jag inte mår bra bara för att min kropp inte längre får fler skärsår. De tittar inte på min utsida, de ser min inre del istället.

Under mina senaste 4 år har jag tillbringat mitt liv på olika slutna psykiatriska avdelningar, och även på behandlingshem. Har missat "de viktigaste åren" i livet.
Jag har kämpat mot mörkret, försökt ge upp, skrikit mej hes av ångest, rasat i vikt, skadat sönder hela mej, gömt rakblad, brottats med skötare, haft extra-vak, suttit på LPT, bältats, fått tvings-injektioner i rumpan, tvångs-matats, döljt sår och ärr, kämpat för att få luft, provat så gott som allt i medicin-väg, genomgått mängder av ECT-behandlingar, KBT, taktil-behandling, DBT, NADA, försökt rymma från psyk... mm, mm... Det är inget liv. Det är INGET liv! Det ska vara slut på det nu! Nu ska jag leva!

Det är fortfarande jättekämpigt och jag mår grymt dåligt bitvis, men jag gör allt för att slippa bli inlåst. Aldrig mer LPT! Jag måste visa att jag fixar det för att inte bli tvångsinlagd ingen, men framförallt visa det för mej själv. Att jag kan. Det ska gå! Vill leva, på riktigt. Jag vill leva, inte bara förvaras.

67. Obesvarade frågor, fyllda med ångest.

2009-08-22T07:22:00.000-07:00

Frågorna är många, svaren är få. De finns faktiskt inte. Jag vet inte vilket som är det bästa. Det finns inget facit. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte rasar ner igen. Jag vill inte ner i mörkret igen! Var på avdelningen en snabbis igår, fick ont i magen. Förstår inte hur jag har stått ut där så länge. Det tragiska är att jag fortfarande är en av dem. Jag "tillhör" fortfarande den slutna psykiatriska avdelningen som är för svåra självskade-patienter. Gör ont att inse. Vill bort därifrån! Jag vill ut i friheten! Klarar jag det? Kommer jag misslyckas, igen?

Väntar på att min läkare ska komma tillbaka från sin semester. Ska nog ha ett samtal med honom då. För förhoppningsvis kan de inte hålla kvar mej på grund av min vikt längre. Jag har faktiskt gått upp i vikt. Jag vill nämligen inte riskera att få LPT igen. Det bara vägrar jag!

Hoppas att jag kan få ta bort några mediciner snart, eller i alla fall någon av dem. Så mycket medicin som min kropp får i sej dagligen är inte än rimligt. Dessutom, för att göra det ännu värre, så har jag bland de starkaste preparaten... Det kommer att bli en riktigt tuff kamp att försöka bli av med beroendet av de starkaste medicinerna. Min hjärtläkare var inte alls glad i mängden medicin jag tar. Personal på akuten har också varit väldigt kritiska och negativa när de läser min medicin-lista. Tyvärr funkar ju psykiatrin så ibland när de anser att de inte kan göra nåt, de sätter in den ena medicinen efter den andra i hopp om att få lite lugn. Då har de ju i alla fall gjort nåt... Suck.

Ingen har sagt att det ska vara lätt att leva. Men ingen sa heller att det skulle vara såhär svårt!
Traumatiska händelser från 7, och 10 års-åldern förföljer mej dag som natt. Vaknar mitt i natten av att jag hypernentilerar, jag drömmer att hans äckliga händer är på mej, igen.

66. Svår & krokig väg.

2009-08-11T06:30:00.000-07:00

Tiden tuffar på, vardagen går. Det har gått bättre de senaste veckorna. Men jag är fortfarande otroligt rädd att falla tillbaka ner i mörkrets djupaste djup. Det skulle jag aldrig klara av igen.

Trots att vissa bitar går lättare nu så är det fortfarande en svår och krokig väg som jag har framför mej. Otroligt kämpig!

Idag var jag en stund på avdelningen. Fy, vilket kaos! Det gör ont att se patienterna lida så fruktansvärt av ångest och psykisk smärta! Folk skrek, slog huvudet i väggen mm... Jag förstår inte hur jag har stått ut att "leva" i den miljön. Men jag var väl så nere och sänkt att jag inte märkte nåt. Jag var ju själv en av "dem" som slog mej, och så personalen tvingades hålla i mej för att jag inte skulle förstöra hela mej själv. Usch! Smärta.

Rädsla. Smärta. Oro. Saknad.

65. Steg framåt och bakåt...

2009-07-23T08:05:00.000-07:00

Jag vet inte på vilken fot jag står. Ena sekunden känns allt rättså okej, men två sekunder senare så har jag fallit handlöst ner på den hårda asfalten. Faller och skrapar upp både armar och ben, precis som man gjorde när man skulle lära sej cykla. Fast numera är det insidan av mej som skrapas sönder.

Nu känns det på nåt sätt som att mina ben slår knut på sej. Jag kommer inte mer än ett steg framåt förrän det är dax att falla ner en bit igen. Det är frustrerande! Särskilt nu när jag bitvis har stöd bakom mej! Varför ska det vara så svårt att orka? Varför faller jag gång på gång, fast att jag håller i mej?

Rädslan försvinner inte... Jag är fortfarande liv-rädd att de ska inse att dem heller inte orkar med mej. Jag får ett enormt bra stöd hos min nya stödfamilj, vilket är mer än guld värt! Utan dem hade jag suttit kvar inne på avdelningen i 24 timmar om dygnet. Suttit med ångest i ett hörn på mitt rum. Förmodligen fortsatt skada mej lika mycket, fortsatt gå ner i vikt, fortsatt att bli allt mer och mer ledsen och nedstämd. Men tack vare min stöd familj så behöver jag inte vara på avdelningen varje dag, det är toppen! Men jag är så rädd, så rädd att de rätt vad det är säger att de inte heller orkar med mej/kan hjälpa mej. Precis som alla andra säger...

Självskadandet har minskat oerhört mycket, jag äter och går upp i vikt. Fysiskt klättrar jag sakta uppåt, med hjälp av stöd-familjen.

Stöd-familjen är min konstgjorda andning nu. Utan dem kollapsar mina lungor.

64. Ljus glimmar till ibland.

2009-07-05T11:36:00.000-07:00

Ibland glimmar lite ljus igenom mörkret. Men det ständiga mörkret finns ändå kvar vid min sida, och runt omkring mej.

Mörkret är starkt och gnager på mej. Ibland får jag lyckan att kunna krypa in i G's famn och gömma mej från mörkret, en liten stund i alla fall. Hans långa armar håller om mej och jag får känslan av trygghet.

Ångesten smyger sej på. Jag vet att jag har en skit-tung dag imorgon. Men jag måste (och vill) hålla mej skadefri! Jag måste! Dessutom måste jag gå upp i vikt till tisdag... Panik!!! För på tisdag ska jag tillbaka till avdelningen, och då kommer de att väga mej. Vill inte!

Jag är så rädd att de kommer sätta in mej på ätstörnings-programmet! Men det är lixom inte min huvudproblematik nu. Jag äter, och behåller det. Visst, det går långsamt, men det måste det få göra om det ska hålla i längden.

Stödfamiljen kommer hem i morgon. Vet ej om jag ska dit då. Just nu har jag noll koll känns det som. Det är så mycket som snurrar i huvudet. Det är så mycket som oroar mej. Hjälp. Saknad.

63. Midsommar + avdelnings-kaos.

2009-06-27T10:03:00.000-07:00

Senaste tiden har det varit väldigt mycket, därför har jag inte haft ork att skriva här. Men jag ska försöka bättra mej nu.

Midsommar är äver för detta år, som tur är. Hatar midsommar i massor! Denna midsommar var jag ensam hemma och gjorde ingenting. Åt inte ens nån typisk midsommar-mat, utan nöjde mej med en fryst Findus-maträtt. När jag mår så dåligt orkar, eller vill, jag inte "fira" nånting. Mestadels av dagen låg jag och stirrade in i väggen och undrade hur man ska orka...

Jag har varit lite då och då på avdelningen, men har också varit hos min nya stöd-familj. Undviker att vara på avdelningen så mycket det går/jag klarar, för det är total-kaos där. Skrik, bråk, bältningar, möbler som flyger i luften mm, både dag & natt.

Det har varit jätte-skönt att komma ifrån avdelningen lite och få komma till en vänlig familj som välkomnar en, på riktigt. Jag förstår inte att de orkar ha mej där! Fast G är ju utbildad inom psykiatrin, så han vet precis vad det handlar om. Han blir inte rädd när mina ångest-attacker kommer. Han vet precis hur han ska agera, han hjälper mej att komma ner på jorden igen. Det är guld för mej att få vara hos dem!!

Denna möjlighet med att deltid bo hos stöd-familj har fått mej att inse att livet kan vara roligt ibland, att det finns ljus. Jag ser blå himmel och inte bara mörka moln längre. Till och med min läkare gillar idén skarpt, för han erkänner att alla de avdelningar jag varit på inte kan hjälpa mej. Plus att jag provat alla tänkbara mediciner för mitt tillstånd. Jag har även ätit bland de tyngsta mediciner - som en i min ålder, kroppsbyggnad och vikt egentligen inte ska käka. Tragiskt.

Nu är jag hemma på permission. Är livrädd att jag inte ska fixa det, här hemma har jag inte alls samma stöd som i stöd-familjen. Jag vill så gärna, så gärna fixa att hålla mej skadefri. Jag ska hålla mej skadefri! Det SKA gå!!

62. Återfall.

2009-05-31T12:23:00.000-07:00

Jag känner mej fortfarande som en riktig parasit som inte är välkommen. Särskilt nu efter återfallet jag fick. Jag kämpade så gott jag kunde för att motstå, men klarade inte av det. Idiot-mej! Jag är ett stort misslyckande!

Mådde verkligen SKIT också efter att jag gjort det. Visste att jag skulle få höra en massa elaka kommentarer från personalen. Jag visste att de inte skulle lyssna på min sanning, hur det verkligen låg till.

Jag vill inte att de ska gulla med mej, men de behöver inte behandla mej så illa! Okej, jag gjorde ett större misstag. Men det var flera månader sen sist. Ändå beter de sej som att jag gör sådana misstag hela tiden. Deras kommentarer skar sej in i hjärtat. Tyvärr planterade de sej där också.

Jag gjorde verkligen så mycket jag bara kunde för att inte göra något dumt. Jag ringde även till avdelningen för att be om hjälp (och det är inget jag gör i första taget), men de sa att de kunde inte hjälpa mej... Tack för hjälpen! Och ni som tjatar att jag ska be om hjälp när jag behöver. Jag förstår inte matematiken. Måste bli; jag = hopplöst fall, som ingen kan hjälpa.

Mitt i allt misslyckande tog jag mej till sjukhus direkt hemifrån, fick det fixat och tog mej sedan till avdelningen. Så avdelnings-personalen behövde inte lägga en minut på skadan. De behövde inte ens se det.

Jag mådde otroligt dåligt när jag kom tillbaka till avdelningen. Gick med vrål-ångest och la mej direkt. Efter någon timme när skötarna fått syn på journal-anteckningarna från akuten, så kom de in och nästan skällde ut mej. De lyssnade inte på mej, utan bara malde på med sina smärtsamma kommentarer. Upplyste mej noga att de drar in "mina förmåner". Konstigt, för när det gäller andra som också har bestraffnings-regeln så gäller den aldrig, även om de flera dagar i veckan försöker strypa, hänga, skära, slå sej, eller till och med blir bältad av 10 personal.

Tack för stödet, som inte verkar existera. För ni säger ju åter igen att det inte är någon idé att jag är på denna avdelning. Tack. Mitt självförtroende växer ju inte direkt. Kan kanske bero på att det inte ens existerar längre...

Som tur är finns G vid min sida. Utan honom hade jag inte stått upp! På riktigt; tack! Skulle inte orka utan dej!

61. Yrsel i hjärnan.

2009-05-11T08:19:00.001-07:00

Jag vet varken vad som är upp eller ner känns det som. När jag känner minsta lilla glädje eller ljus, så slås det direkt bort av det starka mörkret som styr inombords. Jag känner mej vilsen.

Vill ju så gärna kunna känna den där lilla glädje som ibland visar sej, men det är som ett stormigt hav där det är omöjligt att ta sej fram. Mörkret är för starkt! Det går inte att ensam ro i en liten, trasig eka på öppet, stormigt hav, med en åra.

I luften hänger regnet, och till och med åskan är kanske påväg. Det tjatas mycket om vädret, gnäll hit och dit för att solen inte skiner hela dagarna. Visst, åska och ösregn är väl kanske inte super-roligt flera dagar i sträck. Men för en del som mår dåligt så är vädret nästan helt oväsentligt. Det är lixom inte så att man orkar bry sej om solen skiner när ångesten håller på att ta kol på en.

Sitter och kämpar järnet för att försöka stå ut med ångesten utan att göra mej illa, eller ta lugnande. Ska försöka att inte äta så mycket Benzo. Det är inte bra. Fast ibland behövs det, och då tar jag ju det. Hellre Benzo än självskador!!

Tänker på G. Han ger mej så mycket positivt!

60. Tystnad, men inre storm.

2009-05-04T08:31:00.000-07:00

Hur kan orden bara försvinna? Det är ordlöst, tyst och skrämmande mörkt, men samtidigt ett ständigt inre kaos. Ett riktigt oväder som dånar inombords. Blir trött av alla ångest-ljud som finns inombords. Jag gnager sönder inifrån. Smärtan är extrem.

Har varit på permis i helgen. Ska tillbaka till den slutna världen idag. Skulle tagit bussen i förmiddags, men klarade inte av det. Värdelösa mej! Hur svårt kan det egentligen vara att sätta sej på en buss? För mej otroligt svårt, särskilt när jag mår uselt. Har legat mest hela dagen, har inte varit kapabel till nåt annat.

Vet att jag kommer få negativ kritik av personalen i morgon... Suck. Har redan ont i magen. Tydligen räcker det inte med ångest, utan man ska ha ont i magen inför att träffa personal som garanterat inte är nöjda över helgen. Jag har inte fått nåt särskilt gjort. Jag orkar inte!

Kämpar som bara den för att få i mej tillräckligt med mat. Försöker sköta sömnen på bästa sätt. Vill inte strula till det ännu mer. Jag har redan varit för djupt nere i ätstörningsproblematiken, och ska därifrån nu! Men ingen ser hur jag kämpar. Jo, G ser. Tack G! Du är guld!

59. Ångest-nätter-

2009-04-22T06:20:00.000-07:00

Att gång på gång under natten vakna upp med ett ryck av mardrömmar. Det gör så ont, det skär inombords. Jag tvingas uppleva skiten igen. Jag ser och känner känslorna, de kommer upp åter - 10 år senare...

När jag vaknar vet jag inte var jag är, ofta tror jag att jag är där, att monstret är bredvid och på mej, att han åter har låst in mej i det lilla rummet. Jag vaknar ofta av att jag hyperventilerar och krampar.

Jag är trött på att varenda natt går till såhär. Inte en enda natt får jag sova i lugn och ro. Han, monstret, har satt djupa spår i mej. Han förföljer mej i minnen och drömmar, både fysiskt och psykiskt.

Min psykolog undrar hur jag orkar stå på benen, med tanke på det underskott av sömn som jag har. Vi har kartlagt min sömn, och det såg inte bra ut. Inte konstigt att min kropp säger ifrån titt som tätt. Jag förstår inte heller hur jag orkar, när jag orkar dvs...

Anledningen till att jag orkar är G. Han ger mej kraft. Han förstår, han bryr sej, han är rädd om mej. På riktigt. Han är enda ljuset i mörkret. Han är underbar!

58. Skadeglädje & Kirurgen.

2009-04-13T07:01:00.000-07:00

Hur ska jag kunna lita på er om ni varken lyssnar eller litar på mej?

Vi hade kommit överrens som att vi skulle vara ärliga. Jag skulle vara ärlig när det gällde mina självskador bland annat, och ni skulle vara ärliga tillbaka. Anledningen till att vi skulle vara ärliga var att vi skulle veta att vi verkligen kunde lita på varandra, och kunna gå framåt i behandlingsväg.

Det hände en olycka som INTE var avsiktlig! Det var verkligen inte planerat! Om jag skulle ha skadat mej så hade jag valt ett annat sätt, så klart. Så detta var inget självskadande! Jag kämpar som bara den för att bli fri från att skada mej själv. Jag vill inte göra mej illa!

Men ändå så tror ni att jag gjort det med flit! Jag förklarar exakt, men ni vill inte tro mej ändå, ni lyssnar inte ens färdigt på mej. Hade ni däremot lyssnat på vad min psykolog har försökt att förmedla till er i 3 veckor, så kanske ni hade förstått. Till och med min psykolog håller med att de inte lyssnar. Inte ens på honom!

Så ni behandlar mej precis som jag orsakat allt själv (jag har varit ärlig och erkänt de gånger då jag gjort mej illa, jag har aldrig ljugit om det, så varför skulle jag göra det nu efter 6 månaders vistelse på just denna avdelning?). Med suckande och nästan "skyll-dej-själv-prat" informerar de om att si och så blir det. Ni betonade att jag minsann fick gå själv ner till Kirurgen på morgonen. Hade fruktansvärt ont och skulle efter en totalt sömnlös och misslyckad natt vandra en 30 minuters promenad till sjukhuset, ensam.

När jag skulle ner till Kirurgen så kände jag hur vissas skadeglädje ökade. Lika dant när jag skulle ner till akuten senare. Till och med läkarna på sjukhuset reagerade på att jag kom ensam, och att jag gått dit i det tillstånd jag befann mej i. Så de fixade så att jag fick åka bil tillbaka, för de ansåg det som galet... Tack att nån förstod!

Sjuksköterskan och jour-läkaren på avdelningen var förstående. De lyssnade på mej. Personal på sjukhuset var oxå hygglo.

Varför ska jag vara ärlig om ni ändå inte tror mej?

Det är tur att jag har G! Han är helt otrolig! Han ger mej lite energi då och då. Utan honom hade jag inte stått på benen. Han är den enda jag har! Dessutom så litar han på mej. En kram från honom är guld värt för mej! Jag tycker så mycket om honom!

57. Utanförskap.

2009-03-29T06:07:00.001-07:00

Jag känner mej inte som en del av samhället. Jag är ett objekt som bara kostar Landsting, kommuner och Försäkringskassan pengar. Jag bidrar inte med någonting, för jag är en oduglig figur som är obotligt sjuk. Obotligt hopplös eftersom all vård gett upp.

Jag känner mej så äcklig!

När jag är på permissioner och väl vågar ta mod till mej/tvingar mej till att exempelvis gå utanför dörren, eller till och med in i en affär, så känner jag mej som ett pest-smittat äckel. Det känns som att det står hopplöst-sjuk i pannan på mej, som alla ser. Alla utom jag själv. Åter igen utanför.

Jag skäms varje gång jag möter någon som jag känner, eller känner till lite grann, för vad tänker dem? De har ju levt i livets gång och vet vad som är aktuellt i vardagen och världen, men jag...jag kommer direkt från en slutenvårds-avdelning där livets "normala" verklighet inte existerar.

Jag känner mej som en utomjording som hamnat på helt fel planet. Känns som att jag inte hör hemma här. När jag blickar bak i backspegeln på de 21 år jag levt och ser vad jag varit med om, så undrar jag om det kanske ändå vore meningen att jag inte skulle hamna här. Jag kanske inte tillhör verkligheten. Det känns så. Känner mej utanför.

Ensam. Ledsen. Kall. Utanför.

56. Tvivel.

2009-03-23T07:04:00.000-07:00

Finns det ett slut på allt mörker? Finns det ljus bakom den svarta muren? Det sägs att det ska göra det. Men jag får aldrig skymta ljuset. Så fort jag försöker stå på tå för att försöka skymta minsta lilla av ljuset så slår någon bort benen för mej. Och jag blir åter liggande på den kalla marken i ensamhet. Verkligheten.

Är hemma på permission idag. Sov hemma tills inatt. Ska tillbaka till avdelningen ikväll. Orolig. Alltid lika rädd för vad de ska säga, för de är ju aldrig nöjda med vad jag gjort, eller vad jag inte gjort. Jag sliter järnet för att hålla mej skadefri, så det är lixom prio 1 för mej. Men de verkar fortfarande inte förstå hur pass svårt det är att sluta med olika former av beroende-problematiker.

Jag är faktiskt väldigt besviken och ledsen, för mer än hälften av personalen vet inte vad Borderline innebär! Så de förstår inte mina problem, eller mina andra diagnoser. Typ bara 4 stycken (!) av all personal vet vad OCD innebär. Ätstörningar tror de att de kan behandla... men INGEN (!) har blivit frisk som varit i deras vård.

När jag skulle byta avdelning blev jag informerad att jag skulle få komma till en avdelning som var inriktade på självskade-problematik mm. Just därför skulle jag flyttas dit, för inga andra avdelningar, beh.hem, öppenvård har kunnat hjälpa mej. Så på den nya avdelningen skulle jag få hjälp inriktad efter mina problem, och jobba tätt med kunnig personal för att skräddasy passande vård.
BULL SHIT!! Inte ett ord stämmer!!

Ett hopp tändes vid flytten till den "special-anpassande" avdelningen. Men det släcktes kvick. Och nu står jag där med ingenting. Ensam.
Personal säger forfarande att de inte kan hjälpa mej, att det inte är nån idé att jag är där.

Känner mej som ett hopplöstfall. Ett freak. Ett monster.

--------------------------------------

Söka livets mening.
Behärska mörkrets djup.

Treva efter svar.
Söka efter ljus.

Det är inte slagen som gör ont.
Det är inte orden som gör ont.

Det är verkligheten som sårar.
Verkligeheten skär mig i bitar.

Ensamhetens tystnad gräver sig in i mig.
Borrar sig fast, biter sig fast och sitter där.

Gnager på mig innifrån.
Äter sakta upp mig.

Bit för bit, dag för dag.
Ingen kraft till motstånd.

Ser mig sakta falla i bitar.
Bit för bit, dag för dag.

Det är inte slagen som gör ont.
Det är inte orden som gör ont.
Det är verkligheten som gör ont!
/Mee

--------------------------------------

55. Sorg.

2009-03-15T10:00:00.001-07:00

Den inre sorgen är extrem. Ord räcker inte till för att beskriva den plågsamma smärtan. Önskar att jag kunde beskriva så att omgivningen, eller i alla fall några, kunde förstå.

Jag blir så ledsen när dem säger att jag inte anstränger mej! Vad vet ni om det? Ni ser inte hur jag sliter 24 timmar om dygnet! Ni kommer till ert jobb, stönar och suckar för att ni har arbetstid till klockan 16. Sen lämnar ni skötar-kläderna och tofflarna och går hem till erat liv. Men vid klockan 16 slutar inte mitt jobb. Jag jobbar 24 timmar om dygnet för att bara överleva.

Kämpar för att bara ta mej upp ur sägen. Det är svårt när allt känns så svart. Man undrar lixom vad meningen är med att man ska gå upp? Till vad?

Sedan ska man försöka äta vid olika tillfällen, och det är en ständig kamp. Att sitta med en tallrik fylld med mat innebär en tallrik överfull med ångest.

Att dag och natt kämpa mot destruktiva tankar och handlingar tar kraft. Som det är nu känner jag en inre längtan att skära mej. Men jag ska INTE! Men att kämpa emot den inre djuvulska kraften är inte lätt. Särskilt inte när man är ensam. Alldeles ensam.

Mitt i allt kaos så tar depressionen över mer och mer. Men ingen kan göra nåt. Det finns inget mer att göra. Läkarna säger att jag provat alla tänkbara mediciner som skulle kunna hjälpa, ECT ger ingen effekt, de olika avdelningarna har inte mer att ge, behandlingshemmet gav oxå upp mej, terapierna ger inte tillräckliga resultat...

...ljuset släcks. Jag känner mej som ett ensamt, oönskat barn som ingen vill ge kärlek eller tröst. För det är ingen idé. Det är redan försent. Jag blir så ledsen.

Jag vill ju leva. Leva ett liv värt att levas!

54. Mellan liv & död

2009-02-22T06:51:00.000-08:00

22 Februari 2009.

Dem börjar prata om att medicin-halterna i blodet kanske inte är korrekta. De har reagerat på att min aptit är försvunnen, jag har inte ens orkat strula med maten som jag brukar. Jag orkar knappt vara uppe på avdelningen. Några i personalen har reagerat, medan vissa inte ser nånting. De vill inte se. De säger att jag måste bita ihop och hitta på mer saker att göra, att jag ska gå ut och träffa vänner (vilka vänner??? Jag har 1 vän som finns utanför psykiatrin, i den ort jag befinner mej på...), de tycker att jag ska börja arbetsträna mm... Men jag har sagt det att JAG ORKAR INTE!!!

Den lilla energi jag har går åt till att kämpa för luft. Att slita som ett djur för att motstå rakbladen och annat dumt. Det tar så otroligt mycket energi! Folk förstår inte smärtan att kämpa emot självdesruktiviteten! Har man skadat sej på olika sätt i 8 år så slutar man inte bara sådär på en hand-vändning.

I vanliga fall hade jag satt rakbladet i kroppen nu. Förmodligen alldeles för mycket. Men jag ska INTE! Det är ingen lösning! Jag har hållt på i 8 år och hur långt har jag kommit? Jag har blivit skickad inom de flesta avdelningar, behandlingshem, öppenvård, olika terapier mm... Det är inget liv. Det är ett mellanting mellan liv och död.

De 3 senaste åren har jag mer eller mindre, nästan konstant, levt instängd bakom låsta dörrar med LPT, extra-vak, medicin-drogning, bältningar, fighter med personal mm... Nu har till och med vården gett upp. De erkänner att de inte kan göra nåt för mej, och att det finns inga andra heller som kan det. De har gett upp. Hur ska jag orka hålla hoppet uppe när inte ens vården gör det? Min motivation och mitt hopp existerar snart inte mer om det fortsätter såhär.

Varför kan inte jag leva normalt? Varför kan jag bara inte må bra?

Tur att K-S jobbade i helgen, annars hade det inte blivit bra. Han hittade mej mitt i ett antal ångest-attacker. Han satte sej hos mej, höll om mej, pratade lugnt till mej, strök mej längs kinden, han ruffsade i mitt hår, han lugnade ner mej. Han fick mej lugn ur flera jätte-ångest-attacker utan Benzo, bältning eller att jag gjorde mej illa!! Han vet precis hur han ska få mej lugn. Det är inte många jag låter ta på mej med tanke på avd jag varit utsatt för. Men K-S, han hjälper mej att bli lugn genom att hålla om mej. Jag litar på honom, känner mej trygg med honom! Han hjälper mej så otroligt mycket!!! Underbarare personal finns inte!

Men självklart ska han inte jobba mer på min avdelning. Ledsen. Riktigt ledsen!!

53. Längre bort från verkligheten.

2009-02-16T06:18:00.000-08:00

Jag faller bara längre och längre ifrån verkligheten. Längre ifrån livet. Vart tar orken och kraften vägen?

Är på permission. Skulle åkt tillbaka i morse, men vågar inte. Jag orkar inte bli utskälld av personalen. Fast inners inne vet jag att det är där jag bör vara nu när jag mår såhär. Ska försöka ta mej in dit snart. Vet att personalen kommer bli sur och arg. Men hur mycket tror dem att man ska klara av? Man är ju inte direkt Stålmannen när man är extremt instabil och deprimerad. Men, men...

Hoppas, hoppas att K-S jobbar inatt! Hoppas hoppas!! I så fall kan jag sitta och prata med honom, och det får mej att må otroligt mycket bättre! Han har hjälpt mej många gånger, och jag känner att jag verkligen skulle "behöva" honom ikväll. Vi funkar bra ihop. Han tar sej tid, lyssnar, förstår, kommer med tips, pratar även om sej själv (vilket jag upplever som väldigt positivt)... Hoppas jag får träffa honom ikväll!

För övrigt är det väldigt svart. Ser ingen framtid. Den lilla ork jag har/hade går åt till att ta andetagen jag behöver för att leva för stunden. Blir så ledsen på mej själv att jag mår såhär! Vad gör jag för fel???? Varför?

Ledsen.

52. Han håller mej vid liv.

2009-01-21T05:16:00.000-08:00

21 Januari 2009

Hur länge orkar jag hålla det hemligt? Men avslöjar jag något för personalen vet jag precis vad som händer, och det vill jag INTE vara med om!

Ljuset i mörkret är i alla fall X. Han är underbar! Jag förstår inte att någon vill bry sej om en sån som mej. Men jag är så glad att han står vid min sida. Det är han som håller mej vid liv. Ordagrant!

Inombords gråter jag. Men inga tårar kommer. Bara smärta och ångest. Vill skrika, vill slå, vill riva ner allt, vill få ur mej alla jobbiga känslor. Men jag måste kämpa för att hålla igen. Jag får inte tappa kontrollen, för annars är risken stor att de kommer att bälta mej då, och då får jag bara ännu mer panik!
Jag måste svälja det jobbiga och försöka stå emot. Men inombord bara växer och växer det... Mer och mer...

51. Du finns alltid i mitt hjärta.

2009-01-15T05:59:00.000-08:00

15 Januari 2007

Varför?

Hur länge ska man orka?

Hur ska man klara av att stå ut?

Jag förstår inte...

Igår var begravningen. Jag var inte där. Men blommorna från mej ligger där. Hade jag kraft skulle jag gå och tända ett ljus vid graven idag, men tror inte att jag fixar det. Jag vill gå dit snart, men när jag känner att jag kan låta mej själv sörja. Låta minnena och intrycken komma fram. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ska minnas de fina stunder vi haft tillsammans.

Saknar henne!! Hon hade inte ens fyllt 30 år...

Miss You!

Personalen förstår inte. Utåt sätt ser jag lugn ut, men inombords är katastrof. Men dem förstår inte. Vet inte vad jag ska göra. Jag känner mej så uppgivet ensam mot hela personal-styrkan.

Hur ska man orka?

50. Hopplöst fall - bekräftat!

2009-01-07T05:22:00.000-08:00

7 Januari 2009

Har dragit ifrån avdelningen ner till biblioteket. Personalen tycker ju bara att det är bra att jag "är ute och går". Jag orkar inte vara på avdelningen nu, orkar inte med deras kränkningar! Orkar inte se hur de behandlar vissa patienter.

Är fortfarande arg på dem för att de tar bort den lilla glädje jag får/FICK 1 gång i veckan!

Fick höra även igår kväll, och idag för middags, att det inte är nån mening att jag är kvar på avdelningen... De säger; "vi kan ändå inte göra nåt för dej, det vi gör för dej hjälper ju inte, vi kommer ingenstans..." Tack för uppmuntran! Jaha, vad ska jag göra då??? Åka hem och fortsätta som innan? Vad ska jag göra? I och med att inte ens en avdelning som ska vara special-inriktade på min problematik kan hjläpa mej, det innebär ju o r d a g r a n t att jag ÄR ett hopplöst fall!

Sist jag blev utskriven (från en annan avdelning i och för sej) i detta skick sa jag till den läkaren jag hade då, att jag mår på tok för dåligt för att klara mej hemma. Ändå blev jag hemskickad. 1 månad senare tvingades jag åka in till PIVA (Psykiatrisk Intensiv Vårds Avdelning) akut med LPT och extra-vak med 3S i övervakningsgrad. Jag vill inte vara med om det igen! Utan jag vill kunna LEVA!!!! Och för att klara det behöver jag lite hjälp, som inte verkar existera...

...jag är ledsen. Riktigt ledsen. Jag har ju kämpat som ett svin med all terapi mm... till vilken nytta? ...ingen...

Ensam. Ledsen. Uppgiven.

PS. Elin, bara dina ord hjälper mej! Tack för ditt stöd!

49. Skit-Nyår!

2009-01-03T03:49:00.000-08:00

3 Januari 2009

Nyårsafton, även den bakom låsta dörrar. Inget firade, ingenting. Jag tycker inte att det är nåt att fira. Ska det bli ännu ett helvetes år? De 5 senaste åren har jag försökt tänka att det ska bli ett nytt, bättre år. Men nu har jag inte ens kraften att hoppas. Ingen idé, det har ju bara gått utför varenda år.

Är hemma på lite permission idag. Skönt att slippa kaoset på avdelningen. Är så less på alla överfalls-larm, alla bältningar, allt skrik mm... Det ger så mycket smärtsamma minnen.

Igår kväll/natt fick jag en riktigt stor ångest-attack, förmodligen utlöst av massa hemska minnen. Minnen från äcklet som tar på mej, som gör mej smutsig. Hans smutsiga händer...
Mitt i attacken visste jag inte var jag var, visste ingenting, hade bara hysterisk ångest. Personal och med-patient fick bända bort mina händer från mej själv, och hålla i mitt huvud, har de berättat nu i efterhand. Tack vare bra och snabbt agerande från dem så gick det att häva innan det gick för långt.

Nu ska personalen ta bort det enda positiva jag har! Det som ger mej den lilla glädje jag känner. Jag blir så ledsen!!! När jag väl med hjälp lyckats ordna nåt som är bra för mej, så ska de sabortera det! VARFÖR????

48. Ännu en jul på psyk...

2008-12-27T06:26:00.000-08:00

27 December 2008

Det blev ännu en jul på en låst avdelning. Inlåst bakom låsta dörrar. Inlåst bland allt det sjuka. Detta var den 3:e julen i rad som jag befinner mej på en sluten psykiatrisk avdelning. Vilket liv... För varje år har jag varit på olika avdelningar, men det är ändå skit. Vill kunna, och vill orka fira jul. Jul, på riktigt!

Jag har glömt bort vad julen innebär. Sen mamma & pappa skildes har julen varit ett helvete. Och de 3 senaste åren har jag inte ens orkat bry mej. Helt ärligt. Jag hatar julen!!

Förstår inte det fina med julen. I jule-tid ska man va någorlunda glad, umgås med familj, släkt eller vänner, man ska äta mat och ibland ge varandra julklappar. Önskar att jag kunde känna nån glädje och nån mening med det för att kunna se fram emot att få fira jul. Men det gör jag inte. Allt är svart. Svartare än svart.

Anledning till att jag inte skrivit på länge är att mina permissioner blev indragna. Läkaren vägrade låta mej åka hem. Jag mådde lite för dåligt för att vara hemma, även om det bara var några timmar.

Nu får jag i alla fall åka hem några timmar. Men risken är väl att jag inte ens får det snart.

För jag har snart inte kraften för att kämpa. Kraften blir mindre och mindre. Personalen förstår inte. De bara skäller på mej när jag inte kan hantera känslorna konstruktivt. De säger att jag måste skärpa mej, att jag måste kämpa, att jag måste försöka, att jag måste ta tag i mitt liv, att jag bara är dum som förstör mej så.

Men jag kämpar! Jag kämpar så mycket jag orkar, men ingen verkar tro mej. Jo, en. En underbar person. Han är min livlina. Men resten tror inte på mej. De förstår inte vilken kamp det är att bara ta sej upp ur sängen på morgonen... Jag blir så ledsen...

Jag är ledsen. I ensamhet. Ledsen i mörkret.

47.Nya avdelningen.

2008-10-15T02:31:00.000-07:00

15 Oktober 2008

Mörkret kvarstår. Dagarna går, nätterna går. Men allt är väldigt plågsamt, tyvärr. Det är fortfarande mörkt inom mej. Känner mej ensam. Ensam mot mörkret.

Hur har jag varit inlagd i 4 månader denna omgång. Har avverkat 3 olika avdelningar! Den 1 September fick jag flytta till den ny-startade avdelningen. Jag var första patienten. Så första dagen var jag där helt själv med cirka 7-8 st skötare!! Sen kom en tjej till. Så första veckan var vi 2 helt ensamma där med all personal! Snacka om intensivvård!

Åker hem på lite permissioner i veckorna nu. Har blandade känslor inför det. Man vill ju hem, men sen är det grymt tungt att komma tillbaka till avdelningen om det inte har gått bra. Då känner man sej ännu mer misslyckad. Varför har många psyk-personal så lite kunskaper om Borderline med inslag av svårt självskadebeteende?

Min vän, hon försvinner bort. Det gör så ont att se henne så undernärd! Snart ger hennes kropp vika. Har känt henne i 2 år, vi har spenderat så mycket tid ihop på avdelningar och behandlingshem tillsammans. Trodde att det gick åt rätt håll, trodde att anorexin skulle minska, men det senaste året har det blivit tvärt om. Önskar att jag kunde göra något för att hjälpa!

46.Låt mej vara!

2008-08-30T03:22:00.000-07:00

30 Augusti 2008.

Varför kan inte ångesten låta mej vara i fred? Varför ska den hänga med mej som ett mörker som bara gör mej illa? Det gör så ont!

Jag försöker hålla ångesten och minnena på avstånd. Men det är inte lätt. Både ångesten och minnena har bitit sej fast inom mej.

Minnena borde jag glömma, säger dem, för det var ju så länge sen det hände. Men hur ska man kunna glömma det? Känslorna är så starka! Precis som en annan person sa; man tvivlar på om man inbillar sej, tvivlar på om det hänt. Fast innerst inne vet man att det har skett i verkligheten. Men man försöker hålla det på avstånd, för det gör så ont!

Oron är extrem! Inte blir det bättre av att inte veta hur det blir framöver. Ska jag flyttas till den nya avdelningen? Ska jag vara kvar på den avdelning jag är? Ska jag "bara" få öppenvård igen? Ska jag bli utskriven? Hur tänker dem? Ingen vet nånting!! Har frågat hur många som helst, men INGEN vet vart jag ska ta vägen nästa vecka.

Det sägs att den avdelning jag är på nu inte kan ha kvar mej för att jag har för svår problematik. Den avdelningen ska inte jobba med "sådana som mej". Snacka om att man känner sej som hopplöst fall...

Hur blir det med min öppenvård? Hade ju en toppen-bra terapeut förrut, men såklart ska han oxå sluta nu! Blir så himla ledsen! Honom hade jag jobbat med i 2 år! Varför försvinner alla? Inte ens läkaren får jag ha kvar! När man äntligen träffat nån som bryr sej, som vill hjälpa, som tar sej tid... Varför? Jag förstår inte!

Tiden tickar, dagarna går, veckorna likaså, även månaderna, men jag står still. Jag kommer ingenstans. Trampar på så mycket jag bara orkar, men kommer ingenstans i mörkret. Hopplösheten blir bara starkare och starkare.

45.Plågsamma minnen.

2008-08-03T03:23:00.000-07:00

3 Augusti 2008

Orden räcker inte till. Det går inte att beskriva kaoset som är inom mej. Ett kaos som bara blir större och större. Jag står maktlös. Kan bara se på när jag bryts ner. Mitt försvar är inte tillräckligt. Jag är för svag.

Minnena gör sej påminda. Aldrig slipper jag dem. Minns så tydligt. Minns rummet, minns väggarna, minns känslan, minns paniken som uppkom inom mej. Men jag blev som paralyserad. Jag kunde inget göra. Jag vågade inget göra. Inte ett ord fick lämna rummet hotade du med. Du sa att du visste var jag bodde, du visste vilka mina föräldrar var, du visste oxå vem som var min bror. Ingen skulle överleva om ett endaste ord om det som pågått lämnade rummet. Och det gällde för all framtid.

Enda lilla ljuset som finns nu är X. Han betyder så otroligt mycket för mej! Men jag vågar inte tro att du kommer tillbaka till mej. Jag har blivit sviken så många gånger tidigare. Svek som satt sina spår inom mej. Även spår på min kropp i form av ärr.

Jag vill ha dej vid min sida. Du får mej att orka. Din trygghet har betytt oerhört mycket för mej! Du märkte när det gick utför, du såg igenom muren, du kom på mina planer, du agerade! Vilket resulterade i att jag idag lever. Dock fortfarande med mycket smärta, ångest, ilska, självhat, hopplöshet, mörker, rädsla, sorg, och med otroligt smärtsamma och plågsamma minnen. Minnen som snart segrar över mej. Minnen som utplånar mej.

Vågar inte tro att du kommer tillbaka. Det är så många som har sagt lika dant, som lovat, men som aldrig kommit tillbaka. De har lämnat mej med brutna löften och smärtsam besvikelse.

Det som var roligt förrut är inte det längre. Känslan har försvunnit. Ersatts med sorg och ångest. Varför? Varför finns inte glädjen kvar? Hur ska man orka kämpa när inget är roligt längre? Glädjen är borta. Allt är ett enda mörker.

Ska tillbaka till avdelningen idag, igen. Ska bli inlåst bakom låsta dörrar och okrossbara fönster. Inlåst från verkligheten.

44."Vi kan inte hjälpa dej".

2008-07-27T01:19:00.000-07:00

27 Juli 2008.

Jag vet jag är ett hopplöst fall, jag vet. Ni säger det inte rätt ut, men ni påpekar gång på gång att ni inte kan hjälpa mej, ni har inte den hjälp jag behöver. Varje gång jag hör de orden blir jag mer och mer övertygad om att jag verkligen är ett hopplöst fall. Gråter inombords.

Vården verkar inte ha tillräcklig vård för mej, eller är jag ett hopplöst fall som det inte finns nån framtid för? Det verkar så. Det kanske hade varit lika bra om ambulansmännen inte lyckats rädda mej. Då skulle vården slippa säga att "vi kan inte hjälpa dej". De skulle slippa få en misslyckand siffra i statistiken.

Egentligen vill jag ju få ordning på saker och ting, vill kunna känna glädje - riktig glädje! Vill kunna se ljus istället för mörker. Vill kunna se positivt. Vill kunna känna nån mening med livet. Vill kunna ha en vän. Vill kunna bara vara utan ångest. Vill kunna sluta att vara rädd för mej själv. Vill kunna vara skadefri. Vill kunna leva. Leva ute i verkligheten, istället för bakom låsta dörrar med konstgjord andning.

Som det är nu traskar jag fortfarande vilset omkring i det mörka, mörka träsket. Sjunker mer och mer för varje dag som går. Skriker på hjälp, men inte ett ljud kommer fram. Jag kvävs långsamt. Hur länge ska man orka?

Har permission nu från avdelningen, ska strax tillbaka dit. Bara tråk-personal som jobbar idag... Ingen som förstår. Orkar inte. Kommer antagligen lägga mej i sängen, dra täcket över huvudet och försöka sova bort dagen. Orkar inte känna mörkret som sakta utplånar mej.

Smärtan äter upp mej innifrån.

PS. Elin; dina kommentarer betyder mycket!

43.Bältad.

2008-07-13T05:50:00.000-07:00

13 Juli 2008.

Verkligheten försvinner längre och längre bort. Åter igen bakom låsta dörrar, okrossbara fönster, vitklädda skötare, där bältesläggningar är en vardag... Lever i en speciell värld i världen. Världen bakom lås och bom. Skötare som rusar fram och tillbaka med sina skramlande nyckelknippor. Nycklarna som leder ut till den riktiga världen. Ut till den riktiga verkligheten.

Känslan av att få en massa manliga, starka skötare över sej sätter spår. Minns så väl när de gång på gång är flera stycken som tar hårt i mej och släpar mej bort till bältes-sängen. Flera stycken manliga starka vitklädda skötare håller i mej. Jag har inte en chans. De är minst 5-6 stycken, mot lilla klena mej.

Jag försöker kämpa emot. Vill att dem ska låta mej va, vill att dem ska släppa mej. Men de håller hårt i mej. Jag hör hur dem pratar, de nämner bälte. Jag får ännu mer PANIK! Nej, inte bältet!!! Vill inte bli fastsatt där! Jag kämpar så hårt jag bara kan, sparkar omkring mej, skriker åt dem. Men de tar bara i hårdare, de håller i mej. Jag ligger på det kalla sjukhus-golvet med flera skötare över mej.

Dem bär mej bort till den otäcka dörrer. Då vet jag att det blir bätet. Paniken blir starkare. Jag kämpar ännu mer för att ta mej loss, men dem håller mej så hårt, jag kan knappt röra mej. Jag har inte en chans mot dem. Deras stora starka händer håller hårt i mej.

Hör deras röster ovanför mej. Jag hör att nycklarna åker fram och öppnar dörren. Dörren som för skräck med sej. Dörren till den hemska bältes-sängen.

Jag blir fastsatt i bältet. Skötarna säger till mej att det är ingen idé att jag försöker komma loss, för de släpper mej inte. Och desto mer motstånd jag gör, desto ondare får jag, säger dem. Bältena sätts runt mina handleder, fotleder, magen och pannan. Jag sitter fast! Panik!! Jag gråter och skriker hysteriskt. Kan knappt andas. De trycker i mej lugnande medicin.

Så småningom lugnar jag ner mej. Ser att en skötare sitter hos mej. Han pratar lugnt med mej. Men jag vill loss! Men blir inte släppt förrän om ett bra tag. Är omtumlad. Låg. Ledsen.

Blir senare släppt från bältena. Kan knappt stå på benen. Tvingas ta stöd på skötaren som då sitter som mitt extra-vak. Vinglar till sängen med hjälp av hans stöd. Somnar av utmattning.

Ännu en mardröm finns i minnet...

42.Tyst.

2008-04-26T02:58:00.000-07:00

26 April 2008

Tystnaden är det enda jag hör just nu. Den gör sej påmind inom mej. Tystnaden som väsnas så.

Ångest. F-n, vad jag hatar ångesten! Hur ska man kunna styra den när den styr mej? Benzo är ju på ett sätt jättebra, men ändå inte. Jag hittar lixom ingen balans mellan kaosen...

41.Mörkrets djup.

2008-04-22T03:01:00.000-07:00

22 April 2008.

Finns det inget slut på mörkrets mörker? Existerar inte ljuset?
Mörkret tar kol på mej.

Solen skiner och folket är ute i solen och njuter. Sitter utomhus och fikar, solar i solskenet. Vårjackorna har kommit fram och det är nästan så att det åker av. Folket tycker att sommaren är här. Och oj vad de är glada för det - jag förstår inte?! En annan går och försöker undvika folket. Känner mej så jä-la misslyckad! Varför kan inte jag vara glad och njuta av solen?

Självhatet växer. Äcklet blir starkare. Jag blir svagare. Vad är det som håller på att hända?

Vill inte till psykakuten. Hur ska jag lyckas hejda kaoset innan det växer sej större? Hur ska jag rädda mej själv?

40.Varför?

2008-04-20T04:31:00.000-07:00

20 April 2008

Varför är det så svårt att leva? Jag får inte tillräckligt med luft. Jag vet inte hur jag ska andas så jag överlever. Det destruktiva sliter i mej, men nej, jag ska inte skada mej själv! Ska inte, ska inte! Får inte! Jag vet innerst inne att det hjälper mej inte på lång sikt, det snarare förstör mej. Det raserar mej mer än vad verkligheten gör just nu.

Saknar honom! Jag behöver honom! På riktigt! Men han finns inte hos mej längre. Han lämnade ett hål inom mej. Biten som saknas, det är han. Jag är trasig.

Men det är svårt. Svårt!
Hur lever man? Hur överlever man?

39.Stygnen äntligen bort-tagna.

2008-04-14T09:11:00.000-07:00

14 April 2008.

Är trött som bara den! Har varit på ECT idag. Och jag blir alltid så trött efter narkosen, men det är väl rätt vanligt. Idag var det lite jobbigt att sövas; det var inte den vanliga narkosläkaren, han som jag känner mej trygg med. När han, som jag vet vem det är, söver mej så är jag lugn, då får jag inte den här paniken. Men idag blev jag lite panikslagen, det är ju en himla kontrollförlust att sövas. Det gör mycket om det är någon man känner sej trygg med. Så jag hoppas att det är han, som jag känner mej trygg med, nästa gång.

Min läkare kom ner dit oxå. Han kom för att han skulle ta bort resten av stygnen i armen. Skönt att bli av med dem!

Har lite ont i magen inför imorgon. Alltid lite oroligt när jag ska åka buss, gå på terapi och sedan gå på gruppterapi och slutligen åka bussen hem. Men nu känns det lite extra jobbigt. Det är mycket på en gång. Kanske lite väl mycket...? Får se hur mycket av det som jag pallar.

De senaste dagarna har det blivit rätt mycket ångestdämpande och lugnande medicin. Inte så bra, men ändå bra att jag har dem att ta till när det blir övermäktigt och för jobbigt. Fick en ny liten påse med Temesta av min läkare idag - hygglo! Jag behöver dem verkligen! Jag vet att de tyvärr är beroendeframkallande, men det känns bättre att ta en tablett och kunna lugna ner sej lite än att skära sönder hela sej själv. Vet att pillrena bara är tillfällig hjälp, konstgjord andning. Men vad gör man?

38.Inlagd, igen!

2008-04-05T13:41:00.000-07:00

själ5 April 2008.

Det känns som att jag inte får luft. Jag kvävs långsamt. Varför? Håller jag på att falla tillbaka i det dystra mörkret? Varför kan jag inte vara glad inombords? När jag väl hittat nåt jag tycker om att göra så tilläts jag inte att göra det? Varför? Jag förstår inte!

Förra veckan var mer eller mindre kaos. Dels så sövde dem mej extra länge för att kunna sy ihop mina armar. Mådde inge vidare efteråt, men vet att det var ett måste att sy, så är tacksam för det. Annars hade jag kanske inte suttit här idag. Men det värsta var att ville dem lägga in mej sen. Men jag vägrade. Jag t o t a l - v ä g r a d e !! Vägrade att bli inlagd på den avdelningen, sa till läkaren "aldrig i livet att jag ska dit igen". Men det hjälpte inte, var tvungen att gå med på det, annars hade jag fått LPT - det sa dem.

Så läkaren ordagrant drog mej dit. Han tog tag i mej och gick dit med mej. Kändes tungt att vara tillbax på avdelningen, men jag vet att det var för mitt eget bästa. Jag vet att läkaren bryr sej, jag vet att han gör det som han tror är bäst. Kan inte säga annat än att han är bra. Sen har vi ju våra disskutioner, exempelvis förra veckan... Jag tyckte absolut inta att jag behövde bli inlagd, men vi var visst lite oense...
Men nu är jag i alla fall utskriven - skönt!

Träffade i alla fall M på avdelningen. Han jobbade, så vi kunde sitta ner och prata. Det var skönt! Tycker bra om honom!

För övrig kämpar jag dygnet runt för att undvika själskadande, försöker hålla mej hel. Sliter gärnet för det. Det sägs att det går och ta sej ur självskadebeteenden levande...

37.Trasig.

2008-03-22T10:35:00.000-07:00

22 Mars 2008.

Är trasig. Jag är söndrig. Min insida är havererad, nu ännu mer. Mer än innan. Det är smärtsamt. Det gör ont! Vet inte hur jag ska få mej själv att läka ihop. Om det ens går? Tvivelaktigt.

Jag försöker laga mej, men vet inte hur jag ska göra. Det blir att jag lindrar med hjälp av benzo. Men det är bara tillfälligt, medicinen varar bara ett tag. Och egentligen hjälper det inte alls på lång sikt. Det är bara så skönt ibland att känna hur man försvinner bort i dimman, känna ruset, för att sedan vakna till liv och ha lite lägre ångest-nivå. Önskar mej inte att försvinna helt och hållet, men att döva känslorna med benzo är så skönt just i tillfället. Men givetvis har benzo rätt många negativa biverkningar, tyvärr...

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i nåt medicin-beroende, men det har jag gjort. Nu har jag dragit på mej ytterligare ett problem! Är så besviken på mej själv! Känner ett inre sug, en längtan efter benzo-kicken allt för ofta, nästan jämt. Kan inte längre hålla tillbaka intaget med pillrena, de blir tagna alldeles för ofta. För ofta för att läkaren ska gilla det, och jag själv. Hur ska jag nu få kraft att ta mej ur denna knipan, innan det går för långt?

Om någon i hela världen kunde förstå! Förstå hur jag känner, hur det är att tänka och agera som jag gör. Men ingen verkar förstå. Ingen känner mitt inre kaos! Jag är ensam. Ensam mot mörkret.

I terapin håller vi fortfarande på med utredningen. Utredningen som ska visa exakt vilka andra diagnoser jag har. Det är ju ett gäng. Kämpigt är det att genomgå utredningen, men jag vet ju att det är nödvändigt. Nödvändigt för att de ska kunna hjälpa mej på bästa sätt.

Hur lagar man en trasig själ?

36.Kraftlös.

2008-03-12T12:42:00.000-07:00

12 Mars 2008.

Kraften går ur mej. Förblir kraftlös. Jag vill göra så mycket, vill kunna fungera som en "normal" människa, men kraften och orken finns inte. Vet inte hur jag ska göra för att få energi. Det känns så hopplöst!

Saknar mitt gamla jobb så otroligt mycket! Är där några timmar i veckan, men känner mej ändå inte som "en av dem". Jag känner mej utanför bara för att jag inte jobbar "på riktigt" längre. Jag vill jobba, på riktigt! Hoppas att min läkare kan skriva av endel av min sjukskrivning så att jag kan jobba lite i alla fall. Hoppas!

Mår bättre när jag jobbar, då får jag annat att tänka på. Då kan jag inte stå i negativa funderingar, jag måste sätta fokus på jobbet så att jag inte gör fel. Men jag vill vara en av dem, på riktigt.

Jag känner mej som ett misslyckat freak! Är så ledsen på mej själv. Ledsenhet leder till ökad ångest... Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna bli bra. Kommer jag någonsin må helt ok? Tvivelaktigt! Men jag vill! Jag vill må bra, jag vill kunna jobba, men det känns så avlägset, tyvärr.

Vill oxå komma bort från destruktiva handlingar. Jag vill slippa vara stamkund på vanliga akuten, psyk-akuten, vårdcentralen, jourläkaren och även Apoteket. Jag vet att det bara är jag som kan ändra på det. Det är mitt liv. Men hur ska jag bära mej åt? Har försökt i flera år, har kämpat som en gris. Jag har gått i terapi sen jag var 17 år, har legat inne i flera omgångar på olika slutenvårdsavdelningar i långa perioder, har suttit med extra-vak under LPT, har varit på behandlingshem i över 1 halvår, har gått DBT, KBT, bildterapi, gruppterapi, har fått massor av ECT-behandlingar, akupunktur, taktil stimulering... Varför mår jag inte bättre? Vad gör jag för fel? Jag förstår inte!

Är allt kört för min del? Det kanske inte ens var meningen att jag skulle överleva? Jag vet inte, jag vet inte. Men jag vill så gärna komma på fötter, men orken sviker mej. Känner mej övergiven. Ledsen. En inre ledsenhet som inte syns utanpå mej. Ledsenheten yttrar sej bara längs mina armar. Mina armar som ingen mer än jag själv ser. Ingen mer än jag. Bara jag.

35.Frånvarande.

2008-03-04T06:02:00.000-08:00

4 Mars 2008.

Känner mej som i en bubbla. Känner mej halvt frånvarande. Men det är väl så det är. Det ingår väl i att vara psykiskt sjuk. Har varit frånvarande tidigare oxå.

Det finns nog ingen medicin som passar mej. Nu har vi ändrat lite till i medicineringen i hopp om att hitta nåt som kan hjälpa. Trist bara att äta så otroligt mycket medicin! Inte konstigt att man är halv-drogad.

Har inte orkat skriva på bloggen på ett tag. Allting har varit motigt ett tag. Men nu hoppas jag att jag är på benen i alla fall.

Saknar mitt fd jobb. Saknar det otroligt mycket! Kan inte beskriva med ord. Önskar att jag kan komma tillbaka dit, snart. Jättesnart. Det är där jag mår bra. Under tiden som jag jobbar går det inte att tänka på annat. Man måste vara koncentrerad på det man gör, annars blir det fel. Och fel är inte särskilt uppskattat...

34.ECT-behandling.

2008-02-12T02:49:00.000-08:00

12 Februari 2008.

Är trött efter ECT-behandlingen. Det tar hårt på en. Särskilt ont har jag i huvet, nacke och rygg. Men det går väl över så småningom.

För övrigt; läget är rätt deppigt. Trött på det mesta. Inget känns bra. Mycket saknad, ångest, oro, ledsenhet, uppgivenhet. Allt i ett. Suck. Varför kan inget kännas bra? Jag tycker att jag kämpar på så gott jag kan. Försöker hålla mej ifrån destruktiva beteenden - det är svårt!

Sprang på en skötare idag, han vårdade mej när jag låg inlagd på PIVA (Psykiatrisk Intensivvårdsavdelning). Det var kul att snacka med honom! Saknar honom, men inte att vara inlagd - det saknar jag inte.

Idag ändrades det lite i min medicinering, igen. Jag känner mej som ett hopplöst fall; ingen medicin hjälper på mej. Får väl se hur det blir nu...

(Varför går det inte att ladda upp bilder? Tycker det är dumt!)

33.Hatar mej själv!

2008-02-05T04:57:00.000-08:00

5 Februari 2008.

Hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar mej själv!!! Blir så ledsen och arg på mej själv för att jag inte kan låta bli allt sött. Godis, kakor. Åh, vad jag hatar mej själv! Lite kan jag skylla på att det är biverkning från den nya medicinen som är insatt. Men allt kan jag inte skylla på den, det är ju ändå jag som tar sötsakerna och slänger in dem i munnen.

Jag trodde att min ätstörning hade lugnat sej lite. Men icke. Inte kan man tro att jag varit en längre tid på ett behandlingshem, vilket jag har. Och det stället behandlar bla ätstörningar...

Mår inte så bra. Vet inte vad jag ska göra. Morsan är som en hök över mej. Kanske inte så konstigt när jag i slutet av förra året sa att det var lugnt och sen trycker jag i mej en massa tabletter. Så det är kanske inte så konstigt...

Varit på ECT-behandling idag. Huvudet och resten av kroppen värker. Är vinglig som om jag vore full. Det var i alla fall en snygg narkosläkare idag. *smile.

Inte är man omtyckt på vårdcentralen om man är självskadare. Inte alls omtyckt. Kan väl delvis förstå. Fast lite trevligare kunde de faktiskt vara.

32.Inlagd - utskriven.

2008-02-01T06:17:00.000-08:00

1 Februari 2008.

Jaha, då har man varit inlagd på psyk, igen. Men denna gång "frivilligt", inte under LPT iaf. Men nu är jag hemma igen. Så det blev bara en kort-visit där. Men jag behövde vara där ett litet tag. Nu är det lite bättre.

Det var rätt lugnt på avdelningen. Stundvis var vi som mest 2 st patienter där. 2 patienter och ca 8-9 st personal. Snacka om intensivvård!

Han jobbade - min favorit. Det var så skönt för vi kunde sitta och snacka en längre stund, eftersom vi bara var 2 st patienter inlagda. Det var verkligen skönt att sitta och snacka om allt möjligt. Han förstår verkligen! Tack för ditt enorma stöd – det är guld värt!

Snön bara vräker ner. I massor.

31.Permission.

2008-01-20T03:05:00.000-08:00

20 Januari 2008.

Har permission från avdelningen. Ska tillbaka i eftermiddag. Tillbaka till världen där benzo, bältes-läggning, låsta dörrar, plast tallrikar, endast mjukis-kläder utan snöre och skärp existerar. Tillbaka dit man lever i en egen liten värld i världen. Känns väl sådär.

Just nu vet jag att jag behöver vara där. Men är rädd att personalen kommer bli arg på mej för rakbladet har smekt mina armar inatt...

Har inte fler ord att printa ner. Har bara en massa oro och ångest. Tur att jag har ett gäng Temesta hemma.

30.Nyårsafton på psyket.

2007-12-31T07:25:00.000-08:00

31 December 2007.

Då var det Nyårsafton. Nyårsafton och jag ska snart tillbaka till den låsta avdelningen. Ska befinna mej där vid 12-slaget. Det tyckte läkaren, och lika bra är nog det. Jag känner att det skulle inte funka så bra annars. Vill inte riskera att få tillbaka vaket, igen!

Jaha, nytt år snart då. Antagligen sover jag när det nya året börjar. Om sömnmedicinerna gör sitt jobb dvs. Hoppas. Orkar inte vara uppe när folk skjuter raketer och är glada.

Detta året har ju inte varit nån höjdare, så jag hoppas att 2008 blir lite bättre.

Om man summerar år 2007 så ser man fort att det har varit ett kaos-år, på många sätt. Hela året, utan 3 ynka veckor, har jag varit inom slutenvården!! Psyk. Pinsamt. Jag är mittsyckad! Ett freak.

Det senaste kaoset är ju överdosen som skedde för inte så länge sen. Det är därför jag är inlagd nu. ..
Ledsen. Jag vill oxå kunna leva. Jag vill må bra!

I am a freak.

29.Extra-vak.

2007-12-28T03:46:00.000-08:00

28 december 2007.

Hade lite permission från avdelningen förra veckan. Skulle få vara hemma några dagar. Men tyvärr gick det inge vidare. Hade min plats kvar på PIVA (psykiatrisk intensivårds-avdelning), så det var bara till att åka in och bli inlåstigen. Eller morsan drog dit mej med andra ord.

Trots att jag hade min plats kvar så skulle jag träffa jour-läkaren. Det pga att den skulle bestämma vilken övervakningsgrad jag skulle ha, plus att laga mitt yttre. Lappa ihop mina skärsår.

Läkaren bestämde att jag åter igen skulle ha extra-vak! Jag som nyss hade blivivt av med mitt! Men det vara bara till att gilla läget.
Jag blev ihop-lappad och så kom personal från avdelningen och hämtade mej. Och sedan var jag ständigt förföljd av mitt extra-vak och inlåst på avdelningen.

Friheten som att gå på toa ensam, sova ifred, äta så mycket (så lite) som jag ville, var nu borta igen. Åter igen fick jag dras med att personal ständigt bevakade mej. Jag fick stå ut med att personalen står och tittar på mej när jag sitter på toa, lika så när jag står i duschen. Snacka om att inte ha nåt privatliv!

Ständigt bevakad av personal tar på krafterna. Att hela tiden ha någon personal högst 1 meter ifrån sej är krävande på många sätt. Det går inte att föreställa sej hur det är! Man känner sej lite som en 3-åring som hela tiden har en människa i hälarna. Men allt är ju för min egna säkerhet, det vet jag.

Även därför blev jag noggrant visisterad innan jag blev insläppt på avdelningen. De körde till och med med metalldetektor. De visste att jag inte var att lita på. De har lärt känna mej vid det här laget... Skrämmande, men så är det.

Nu är jag fri från extra-vaket och har till och med fått åka hem en liten stund! Skönt! Att leva på en psyk-akutavdelning är ingen höjdare.

Suck, måste gå och trycka i mej en näringsdryck nu, igen. Inte konstigt att jag går upp i vikt som avdelningen göder mej.

Snart tebax till avdelningen.

28.Inlagd, igen.

2007-12-15T09:00:00.000-08:00

15 September 2007.

Jaha, då var man inlagd, igen! Tydligen så klarar jag mej inte på egna ben! Åh, vad less jag blir!

Har legat inne nu i 3 veckor. Och minst 1 vecka till blir det eftersom jag är under LPT. Suck! Men har nu i alla fall sluppit extravaket. Skönt att slippa ha någon som är en meter ifrån en och som tittar på en vad man än gör. Skönt att få gå på toa ifred, skönt att få sova ifred, skönt att bara få vara i fred.

Är hemma på permis nu. Och ångesten är superhög. Vet inte vad jag ska ta mej till. Får inte göra mej illa, då kommer jag aldrig att få åka hem. Måste klarar mej. Måste låta bli att falla ner i skuggans mörker. Men hur ska jag få luft när det inte går att andas? Jag kvävs långsamt inifrån.

27.Suddiga värld.

2007-11-14T06:14:00.000-08:00

Det växer, det gör fruktansvärt ont. Jag mår illa. Jag vill spy. Spy upp allt det onda. Det växer i magen på mej. Det är som ett monster. Ett monster som växer och blir större för varje dag, men som även käkar upp mej inifrån.

Jag mår så fruktansvärt illa. Det trycker på bröstkorgen. Jag kan inte andas. Kipar efter luft, men det hjälper inte.

Jag vill skrika, jag vill spy. Vill att det onda ska försvinna. Det trycker ständigt i magen, skär i hjärtat, drar ihop luftvägarna. Jag blir svimfärdig, allt snurrar omkring mej.

Jag är rädd för allt. Jag vill ha någon att krama. Vill ha en hand att hålla i. Någon som finns vid min sida. Vill kunna känna trygghet.

Jag är trött på att ständigt vara rädd. Ständigt må dåligt. Trött på att inte veta om jag klarar av något. Vet inte hur länge till jag orkar. Hjälp!

Det känns så hopplöst ibland. Nära på att ge upp. Men jag vill leva. Jag vill verkligen det. Döden skrämmer mej, fast att den är så långt bort, men ändå så nära...

För varje dag som går så rinner mitt blod ut genom såren.
Livet rinnner ut sakta ut ur mej.
Behöver någon som kan stoppa blodet.
Hindra mej från att förblöda.

Behöver en kirurg.
Både invärtes och utvärtes.
Någon som kan laga.
Laga mitt trasiga jag.

26.Psyket.

2007-11-10T06:11:00.000-08:00

I ett helt år har jag varit inlåst på psyk. Men nu är jag inte det längre. Önskar att det kunde kännas bra oxå. Men det gör det inte; jag får ingenting till att fungera. Blir så besviken på mej själv gång på gång. Allt för ofta för att kunna känna mej okej.

Nu är jag inte bevakad av personal 24 timmar om dygnet, kan gå ut när jag vill, äta när det passar mej, sova ifred. Rätt skönt att inte vara inlåst längre. Skönt att slippa höra de andra patienterna skrika sej hesa av all ångest. Nu slipper jag se hur stora, starka skötare brottar ner små, askgråa och självdestruktiva patienter på golvet och spänner fast dem i bältessäng. Nu behöver jag inte ligga vägg i vägg med isoleringen. Den för ångest med sej, även när man är på utsidan av den.

Jag är inte längre inlåst. Jag är fri, men ändå inte. Jag är fri från psykiatrins gula Landstinget-filtar, fri från vak, fri från låsta dörrar, fri från att ständigt bli visiterad. Men från mitt egna mörker är jag inte fri. Kommer jag någonsin att bli det?

Min terapeut anar att det inte är så bra... Han frågar rätt ut hur mycket jag egentligen gör mej illa, hur mycket jag "överdoserar" medicinerna, hur mycket jag kräks, och hur lite jag äter. Vad ska man säga? Säger delvis hur det är. Han förstår. Men jag är så rädd att mista honom, därför vågar jag inte vara riktigt ärlig i alla lägen. Han får inte överge mej!

Min ätstörning blir bara värre och värre. På ett sätt inser jag att det faktiskt är så, men den andra delen av mej blundar. Blundar för att inte se. Blundar för att inte gå under. Blundar för att överleva.

Det svarta, mörka djupet kommer närmre.
Jag faller emot det.
Närmre och närmre kommer jag.
Snart där.

Fyll upp utrymmet med bomull.
Bomull så mjukt.
Landa mjukt och fint.
I stället för att störta.

Sagan om lycka,
sagan om frihet
finns inte.
Det är inte sant.

Sagor slutar fint,
och alla blir lyckliga.
Så slutar inte denna saga.
Sagan är mitt liv.

25.Hopplösa oändlighet.

2007-11-06T11:24:00.000-08:00

Hopplösheten bara växer inuti mej. Var hos farbror doktorn idag, blev väl rätt så väntat. Hade hoppats på att få börja trappa ner några av medicinerna, men icke - fick istället en ny! En till. Är nu uppe i ca 13-14 olika mediciner, dagligen! *Ledsen.

Jag måste vara ett hopplöst fall! Inget verkar hjälpa på mej. Känner mej så deppig, så nere. Depp och ensam. Ensam mot mörkret. Vad ska jag göra? När inte ens de mest specialiserade läkarna vet vad de ska göra av mej, hur ska jag då kunna tro på förbättring? Det känns så avlägset. Sorgligt att säga det, men livet känns avlägset.

Lever i en dimma. Går runt i min bubbla. Jag ser eller känner inte riktigt verkligheten. Dras ständigt med en enorm inre smärta som tar all min uppmärksamhet.

Hörde ett samtal mellan två kvinnor idag, och shit vad arg jag blev. De satt och disskuterade utmattningsdepression, sjukskrivningar, depression, terapi m.m. Och de menade på att det var oförskämt att sjukskriva sej och gå hemma, de menade på att det var lyx. De sa att det räcker ju med att man går till läkaren och säger att man sover lite dåligt så blir man sjukskriven. Så fel, så fel, så fel, så fel så...! Så är inte verkligheten! -> De skulle bara veta vilket helvete det är att må dåligt psykiskt!

Har man någon sjukdom eller fysisk skada så kanske man i alla fall kan hitta något läge att sitta i utan att det gör allt för ont, men mår man psykiskt dåligt som kommer man inte undan. Det finns och känns hela tiden! De verkar inte förstå vilken smärta det är att 24 timmar om dygnet dras med inre demoner och ett ständigt mörker!

Kommer det någonsin att bli bättre? Det känns så hopplöst!
Kommer jag någon gång att kunna ha ett fungerande liv? Jag vill vara hel & frisk både fysiskt och psykiskt!

Famlar i mörkret. Får inte tag i något att hålla mej i. Jag faller sakta. Blir hjälplös. Behöver en hand att hålla i. Trevar efter en i dimman, men finner ingen. Ingen vågar sträcka ut sin näve till mej. Jag skrämmer bort allt och alla. Vet att mina självdestruktiva beteenden kan se brutala och hemska ut, men jag är inte mina sår och ärr - det finns någonting innanför dessa. Någonting som snart är ingenting...

Så ensam.

Någonting som snart är ingenting.

24.Behandlingshem, farväl.

2007-11-05T09:14:00.000-08:00

Kunde jag skulle jag stå emot mörkret, men mina krafter räcker inte till. Är nu utskriven från behandlingshemmet och jag känner mej som världens hopplösaste människa. Ingen verkar förstå sej på mej.

Har kämpat järnet nu, även på egen hand här hemma. Försöker att hålla demonerna och mörkret på avstånd. Men sakta gör de intrång i mitt känsloliv. Jag kan inte längre hålla emot. Ensam blir jag besegrad. Rakbladen har redan smekt min hud, och jag hatar mej själv ännu mer för det!

Jag vet att det är så fel, så fel. Jag blir bara sjukare av att jag tillfogar mej själv skada! Varför kan jag då inte låta bli? Personal inom psyk pratar om missbruk. Att jag har skapat mej en form av missbruk, genom självskada. Skäms över att höra det. Vill inte att folk ska veta.

Han säger att jag inte behöver gömma undan mina händer och armar för honom. Jag får vara som jag är hos honom, jag behöver inte dölja. Han har sagt att han dömmer inte mej för att jag är fylld av ärr. Han tittar inte på min utsida.
Ändå så vågar jag inte visa. Vill dölja. Vill inte att någon ska se. Skäms så. Förstår inte att det är jag själv som har gjort det. Förstört mej själv, både utsides men också insidan. De smärtsammaste ärren är de inombords.

Antagligen får jag inte sköta min medicinering på egen hand längre. Dem har kommit på mej – att jag inte sköter det som jag ska. Han förstod det fast att jag inte sa något. Han känner mej. Han vet. Han förstår. Men samtidigt måste han göra det som är hans skyldighet; han kan inte se på när vården ger mej verktyg för att göra mej illa. Nu har han reagerat och satt ner sin fot, andra måste få veta.

Besvikelse på mej själv. Varför klarar jag inte av vardagen själv? Jag blir så ledsen så ledsen. Jag vill ju! Vill må bättre. Vill kunna känna glädje.

Känslan av glädje har jag glömt bort hur den känns. Det var så länge sedan. Tittar jag tillbaka de senaste 8-9 åren så växer klumpen i magen. Jag klarar inte av att tänka tillbaka en längre stund – det gör för ont. Jag står inte ut med smärtan när den blir för stark. För då vet jag att den segrar. Mörkret segrar.

Tappat fotfästet.
Faller. Faller mot mörkrets djup.

Skriker efter hjälp.
Ingen hör, ingen ser.

Ensamheten äter upp mig.
Långsamt, bit för bit.

Smärtan är enorm.
Allt är nu en tidsfråga;

Hur länge orkar jag?
När besegras jag av mörkret?

Står handfallen mot demonerna.
Vet inte vad jag ska ta mig till.

23.Delete Mee.

2007-08-24T11:03:00.000-07:00

Det vore nog det bästa för allt och alla. Delete Mee. Nu.
Ta bort mej från jordens yta så skapas ett lugn på planeten. Ett fridfullt lugn utan störobjekt som mej.

Jag är en sådan som ger den svenska psykvården dålig statistik. Jag är en fel siffra i de fina protokollen. Jag förstör. Smutsar ner.
Delete Mee.

Smärtsam saknad efter ett liv. Ett fungerande sådant.
Varför kan jag inte uppnå det? Vad gör jag för fel? Varför är jag fel?
Jag vill ju bli bra! Min önskan är att vara hel och frisk fysiskt och psykiskt!

Trots ett halvårs slit och kamp på behandlingshem så mår jag fortfarande skit! Totalt har jag snart varit över ett år inom sluten psykiatrisk vård utan avbrott - non-stop. Fortfarande så skär, bränner, hetsäter och spyr jag om vartannat. Trots att jag vår vård. Varför hjälper den inte?
Kan säga erkänna inifrån mej att jag har satsat helhjärtat på att bli frisk! Men det tycks inte hjälpa!? Jag är ett hopplöst Borderline-fall!

Delete Mee.

Nu står jag snart ensam med mörkret igen. Snart skrivs jag ut från behandlingshemmet. De anser att de inte kan göra mer. Jag är tydligen ett för svårt fall. Jag passar inte in i deras mönster. Trots att jag inte mår det minsta bra så skrivs jag snart ut. Panik!

Personalen lyckades få reda på sanningen. Sanningen om utbildningen. Utbildningen som jag sökte. Sökte för att få omgivningen att tro att det går åt rätt håll - medans sanningen är helt tvärtom. Nu kan jag planera i lugn och ro. Folk tror att allt är bra. En yttre mask av mej utstrålar livsglädje, men den är så hopplöst ensam och svag. Mörkret bryter sakta ner den. Bryter ner mej inifrån. Tar sönder mej i bitar.

Har extrem ångest! Känner mej som världens ensammaste människa. Mår riktigt dåligt över att jag snart är utskriven, trots att jag inte är klar med min behandling! Det känns lite som hopplöst arbete... Ångest. Rädsla. Oro. Panik. Hopplöshet. Tvivel. Ensamhet.

Tur att jag har min burk med Stesolid att knapra på.

Ledsen. Hopplös.

22.Känslomässig katastrof.

2007-07-28T08:58:00.000-07:00

Det är känslomässig kaos i mej. Jag håller på att slitas i bitar av all smärta. Det är mer smärta än vad jag klarar av att överleva med. Jag fixar det helt enkelt inte.

Jag vet inte var jag ska göra av allt jag känner. En sekunden känner jag ingenting och nästa är det överväldigande av en massa känslor. Jag vet inte längre vad som är vad. Ett enda koas.

Livet är verkligen i lutande uppförsbacke. En uppförsbacke som tycks vara utan slut. Jag känner mej så underlägsen så. Min kraft är på sparlåga, vilket innebär att när som så tar det slut. Mer än slut.

Rädslorna är enorma. Rädd för att leva, rädd för att dö.

Ilska och rädsla gör mej galen. Jag känner att jag håller på att förlora kontrollen. Känner av kontrollförlust.

Kan varken sitta eller ligga utan att skärsåren gör sej påminda. Otrolig smärta! Blir så ledsen på mej själv; har kämpat som en gris för att hålla mej skadefri, men återigen har jag fallit dit. Jag har förlorat kontrollen över känslorna. Jag vill inte skära mej, men det är enda sättet att överleva på nu. På lång sikt vet jag att det inte hjälper, snarare tvärtom. Men när ångesten kommer så tänker jag inte så långt. Utan då bara handlar jag för att överleva. Och det är först efteråt jag kommer på mej själv sitta med rakbladet i handen.

Jag hatar mej själv!

Hur jag än gör blir det fel!

Trycker i mej Stesolid för att orka. Men vet att det är ingen bra lösning. Men vad ska jag göra?

Jag känner mej så ensam så ensam.

Hur överlever man?

Inga olyckor eller andra hemskheter, tack!

21.Utskriven igen.

2007-07-19T10:10:00.000-07:00

Jag fixade det inte. Klarade inte av att stå på egna ben. Det slutade på psykakuten och inläggning. Har nu legat inne en vecka, till. Känner mej som en jojjo som åker in och ut. Behöver ju hjälp. Till en viss grad kan avdelningarna hjälpa mej, när det gäller det mest akuta. Mer kan dem inte göra. Fasen vad jag känner mej misslyckad!

Det känns som att jag är ett ostabilt återkommande fall som aldrig går att bota helt. Borderline har väl lite den stämpeln inom psykiatrin tycker jag det känns som.
Jag känner mej som ett hopplöst fall. Visserligen sa personalen på Intensivvårdsavd att det inte finns några hopplösa fall. Men jag känner mej verkligen som det! Ordagrannt.

Vill ju må bra! Jag vill vara hel och frisk, både fysiskt och psykiskt! Jag vill kunna leva och njuta av livet! Vad gör jag för fel? Varför känns inget bra? Varför? Varför?
Jag förstår inte! Det är så mycket som jag inte förstår! Var finner man svaren?

Det är så mycket jag saknar! Saknar men vet inte hur jag ska få tillbaka det. Det känns hopplöst! Jag kommer aldrig att nå dit igen.
Jag är så ledsen. Så himla, himla ledsen.

Varför blir allt så fel?

I need help!
Innan det är för sent. Innan jag spårat ur helt...

20.Förbjudna tankar.

2007-06-24T09:25:00.000-07:00

Jag kämpar ständigt emot det inre destruktiva! Det är så svårt så svårt! Det tar all min kraft. Men jag vågar inte ge efter, för då faller jag kanske ända ner till bottnen. Jag skulle inte orka att börja om från noll igen.

Måste klara mej själv! Klara mej på egna ben. Ska klara mej utan att hamna på sjukhus! Det är inget ställe att vara på. Där blir man snarare sämre. Det enda dem kan hjälpa mej med där är att dem kan försöka ta rakbladen ifrån mej. Visserligen kan jag oxå få stöd med maten och tillgång till personal dygnet runt. Men jag vet, jag måste klara mej själv.

Jag vill inte leva ett liv som befinner sej på en sluten psykiatrisk avdelning! Jag vill inte ligga i psykets sängar under dem gula Landstinget-filtarna och höra andra patienters desperata rop på hjälp! Det är ingen miljö att leva i.

Gång på gång måste jag gå emot känslan. Kämpa emot det inre som vill förstöra. Gång på gång sätter jag upp förbuds-skylten mot de destruktiva tankarna. Dem ska inte få existera i mitt huvud, eller i mitt liv. Det är mitt liv - jag ska bestämma!

Ännu en helg är gången och klockan närmar sej dax-att-åka-tillbaka-till-behandlingshemmet. Känns dubbelt. Både bra och kaos. Innerst inne vet jag att det bästa är att åka dit. Så det blir så. Om ett tag åker jag. Och då är det en ny tuff vecka som står på spel.

Kämpa, kämpa, kämpa...!

Hoppas att veckan inte blir så ofantligt varm. Klarar fortfarande inte av att gå i T-shirt. Skäms så otroligt mycket för mina armar, och ben. Måste lära mej att accepter. Gjort är gjort... Men hur ska man kunna tycka om sej själv när man förstört sej så?

Saknar P. Gillar inte att han är på semester. Men det är klart att han ska få vara det. Det är han värd! Men jag saknar honom otroligt mycket!

19.Taggiga sanning.

2007-06-22T09:40:00.000-07:00

Smärtan blir bara mer och mer intensiv. Orkar knappt kämpa emot. Känner hur jag faller. Det gör ont. Himla ont!

Midsommar och jag orkar inte bry mej ett dugg. Vem skulle jag vara med? Nej, just det. Har ingen. Ingen orkar med mej. Varför är jag så besvärlig?

Tankarna på att skada är starka. Och det skrämmer mej. Jag vill vara hel fysiskt och psykiskt! Jag vill leva!

Det är svårt när behandlingshemmet är stängt flera dagar i rad. Jag gillar inte det. Älskar inte att vara där heller, men där finns ändå mer trygghet än här hemma. Här hemma går jag runt i nåt jädra vakuum och är så rastlös så det inte finns ord till. Samtidigt är jag så kraftlös att jag inte orkar ta mej an något. Kraftlös.

Ska det vara såhär?
Består livet bara av motgångar?
Varför är jag så klen?

Finns det svar?
Finns det mening? Det måste det väl göra...? Jag vill tro det i alla fall.

Help.

18.Långsam kvävning.

2007-04-21T13:02:00.000-07:00

Det känns som att jag håller på att kvävas till döds. Luften räcker inte till. Det är tungt. Tungt och jag känner mej ensam. Vet inte vad jag ska göra.
Långsam kvävning.

Ångesten kryper i hela mej. Ångest upp till öronen, och lite till.
Gaah! Har man inte varit nere så blir man ju det garanterat nu! Fast sanningen är ju den att den senaste tiden har allt känns dubbelt så tungt. Det jag vill är ju att kunna leva ett liv och vara hel fysiskt och psykiskt.

Nu känner jag mej så oerhört trasig. Söndertrasad.
Ett inre kaos.
Kaos som jag vill lindra med smärta, men ändå inte. Det är så dubbelt.

Jag vill inte dö, men hur länge går det att leva utan luft? Känslan av att jag inte får tilräckligt med luft tömmer mej på den lilla, lilla kraft som jag hade.
Kraftlös. Slut.

Varför? Hur har det kunnar bli såhär?
Vad har jag gjort för fel?
Varför blir det aldrig bättre?

Shit, vad jag saknar Micke! Det gör ont, ont, ont, ont, ont...!
Saknad i evigheter.
Saknad utan slut.

I need some HELP!

17.Eviga saknad.

2007-04-14T09:23:00.000-07:00

Trodde inte att du kunde lämna ett så stort svart hål inom mej. Ett hål av evig saknad.
Saknar dej!

Varför försvinner alla som betyder mest?
R.I.P

Hur ska jag kunna våga lita på er? Hur vet jag att ni vill mej väl? Det är så svårt.

Abstinens...
Ångest.

Saknad.

16.Suddiga sanning.

2007-04-09T09:39:00.000-07:00

Inre tomhet som äter upp mej innifrån. En tomhet som trasar mej i bitar.

Vet inte om jag orkar mer. Ser inget ljus. Mörkret verkar besegra mej. Jag känner mej så ensam. Så ensam och oförstådd.

Varför försvinner dem som verkligen betyder något för en? Saknar dej så himla mycket M! Saknar dej så det gör ont! Nu skulle jag behöva dej! Jag behöver din hand att hålla, ditt stöd, din trygga famn att krypa in i. Varför kan du inte finnas kvar? Jag behöver dej!

Ledsen, inombords.

Ska tillbaka till behandlingshemmet nu ikväll. Är orolig inför det. Måste dölja saker, kan inte berätta för dem kommer bli arga. Orkar inte riskera att få konfrentationer nu. Fixar inte det nu, är redan så trasig. Faller. Faller djupare och djupare.

Har försökt att berätta, jag skriker på hjälp. Men ingen kan hjälpa, ingen kan. Inte ens jag själv. Det gör så ont! Så ont att leva! Men jag vill inte dö än, utan jag vill ju leva! Jag vill kunna ta vara på livet. Men hur länge ska jag famla i mörker? Nu behöver jag hjälp att hålla balansen på fötterna, men varför finns ingen som kan stötta mej? Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vart jag ska vända mej.

Känner hur paniken växer i mej. Panik och rädsla. Har fått mycket tunga tankar om att något hemskt kommer att hända, vilket skrämmer mej extremt mycket! Jag är rädd för det. Det känns som att nåt är på gång. Jag är livrädd! Jag vill inte att något hemskt händer! Desperat rop på hjälp!

Ibland glömmer jag bort att andas. Tankarna är så starka.
Help Mee!!

15.Faller tillbaka.

2007-04-07T09:24:00.000-07:00

Håller jag på att falla tillbaka? Det känns så. Jag ser mej själv falla i bitar, men kan inget göra. Jag vet inte vad jag ska göra.

Kunde jag så skulle jag skrika ut all ångest. Skrika mej hes. Skrika ut alla känslor. Men jag kan inte. Det går inte. Förblir tyst. Tyst och ensam.

Ingen förstår. Ingen vill eller kan förstå.
Hjälp mej någon snälla! Jag orkar snart inte mer. Jag kvävs. Jag pallar inte mer.

Orkeslös, energilös.
Slut.
Ledsen.

Snälla... Lite ljus. Snälla, hjälp.
Ångesten river mej i bitar.

Barfota-fötter mot verklighetens glödande kol.

Söndertrasad hud.

Ett skal fyllt av inre tomhet.

Ensamhet och smärta.

Depressiv och mörk.

Sanningens verklighet.

Flyktförsök lika med noll.

Meningslösa gång på gång.

Tvivlande känslor.

Dubbelt budskap.

Vart tog glädjen vägen?

Ord utan följd.

Inre kraft av att fortsätta.

Klockan tickar.

Jag står kvar.

Ensam och med smärta in i själen.

Du har din plats i hjärtat mitt.

Medelpunkt utan grader.

Saknar i oändlighet.

Ovisshet som gnager mej itu.

Händelser utan manus.

Oförutsedda skepnader.

Skuggor i natten.

Smärtsamma ensamhet.

14.Smärtsam tomhet.

2007-03-31T12:48:00.000-07:00

Smärtsamma tomhet. En tomhet som ändå är full. Full av känslor, full av kaos.

Dubbelt, det är så dubbelt.

Sitter nu hemma. Hemma för förstå gången på länge. Har legat inne på sjukhus. Inte roligt, fast det är ju ingenting längre. Är hemma nu i helgen, och ska klara mej själv. Saknar min kontaktperson så himla mycket! Han är den bästaste! Han var så underbar mot mej!

Micke, han tog hand om mej. Han tröstade mej, det var han som tårkade min kind när tårarna forsade fram. Det var han som fick mej att krypa fram från hörnorna, och gjorde jag inte det så kan han och satte sej hos mej på golvet inne i hörnet. Där satt vi tillsammans i ett nersläkt rum och pratade, du och jag. Du har under min vistelse på avdelningen betytt otroligt mycket för mej! Du har gjort stora intryck på mej, du finns fortfarande kvar inom mej - och kommer alltid att göra...

Du var så viktig för mej, och nu finns du inte längre vid min sida. Det gör ont. Så himla ont! Jag saknar dej Micke! Du är en av de få som tog sej igenom min tjocka mur. Du.
Saknar dej så det gör ont!

Du fick mej att orka. Hur ska det gå nu?

Bor på behandlingshem i veckorna numera. Behandlingshem för svårbehandlade... Suck. Tung suck.
Vill tro att dem kan hjälpa mej, men vågar ändå inte hoppas. Det känns nämligen inte som det, men jag vill ju så gärna ta emot hjälp! Vill inte leva i detta mörka kaos mer! Vill leva ett liv! Men det känns så tungt! Så svårt...

Hjälp mej!

13.Sanningens verklighet.

2007-03-03T06:00:00.000-08:00

Sanningen är verkligheten, vare sej man vill eller inte.

Slutenvården är grym ibland. Det är hemskt att se hur folk "lever" där.
Varför är livet så svårt?

Bor på avdelning, men håller på att flyttas över till behandlingshem. Känns jobbigt, fast vet att det är ett måste om jag inte vill fortsätta att leva bakom låsta dörrar...

Jag vill kunna leva. Bara att andas är så smärtsam så det ilar i hela mej. Det gör ont i själen. Ont så ont.

12.Stjärnorna.

2006-10-14T11:58:00.000-07:00

Träffade vännen som anlänt hem över helgen. Kändes både bra och tungt. Känner att jag inte har något liv när jag hör hur hon har det. Men det var underbart mitt i allt kaos att träffa henne. Vi avslutade kvällen med att vi låg på asfalten och tittade upp mot himmeln som var full av stjärnor.

Det är höst nu. Skönt det, för då är det lättare att leva. Lättare att andas. Finare.

Har minsann tagit mej i kragen, och försökt leva mer. Istället för att må dåligt har jag gjort saker, fast att det varit jobbigt. Jag har tvingat mej till saker. Mycket tack vara X som stöttar mej. Snart dax att träffa honom igen. Jag längtar, för jag behöver honom. Men är så ohyggligt rädd att han ska lämna mej. Vill inte att han försvinner från mej.

Jag jobbar vidare med att lära mej njuta av livet. Ska ta vara på det!

11.Yttre kaos.

2006-09-03T04:46:00.000-07:00

Nu är det inte bara inre kaos, utan yttre oxå. Hamnade på akuten ännu en gång. Tränade och dundrade tydligen in med huvudet i sargen, medvetslös och ambulans. Minns inte någonting. Bara vaknar upp och ser en enda röra utan att fatta någonting. Skrämmande, igen. Blåljus till akuten.

Nu har jag hamnat på akuten alldeles för många gånger, hoppas jag slipper det fler gånger. Det är lika skrämmande att åka ambulans oxå. Låg fastsatt på en spineboard med krage och allt.

Jag hade tur som klarade mej med hjärnskakning och allmänt mörbultad.

Nu missar jag matchen och träningen. Inte nog med det, ambulanskillarna klippte sönder min fina tränings/match-tröja! Sådan som inte finns att köpa! Men det var väl nödvändigt. Men synd. Blev ledsen när de berättade det. Men ok, de måste ju sköta sitt jobb på bästa sätt, och anser de att det är nödvändigt så är det ju. Så jag ska inte klaga, utan vara tacksam för att de hjälpte mej. Han som var bak hos mej i ambulansen var jättetrevlig och söt. Den andra grabben var oxå snäll.

Hoppas jag blir frisk snart. Och får vara frisk! Vill må bra!

10.Inre kaos.

2006-09-01T04:06:00.000-07:00

1 September 2006.

Nu måste det ske en ändring. För såhär kan jag inte hålla på. Magen sväller över kanten på byxorna. Vad har hänt med mej? Äckelmej! Nu måste jag skärpa mej och ta hand om min kropp. Ska gå ner i vikt! SKA klara det! MÅSTE göra det!

För övrigt är det ett inre koas. Ytan avslöjar inte så mycket, men inombords är det en orkan. Jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag behöver något som lyfter mej, någon som håller min hand. Jag känner mej så hjälplöst ensam.

Struntar i medicinerna nu. De hjälper ju ändå inte. Gråt. Less.

Jag vill ju bara må bra! Jag vill kunna njuta av livet! Jag vill leva!!

Ångest, ångest. Hjälp mej!

9.Ambulansfärd och så.

2006-08-06T10:58:00.000-07:00

Nu är det skärpning som gäller! Nu måste jag ta tag i mina kostvanor. Har ätit alldeles för mycket onödigheter. Har lagt på mej på tok för mycket. Har blivit fet. Skäms. Måste gå ner i vikt, snarast!

Det har hänt mycket sedan sist. Mindre överdos (ofrivilligt), ambulansfärd och andra hemskheter. Dumma mej. Inte ens ta hand om mej kan jag. Måste skärpa mej! Ska vara tacksam för livet och njuta av det. Måste ta hand om mitt liv bättre. Är tacksam för det!

Vill må bra. Vill må bättre.

Saknad. Känner mej ensam och övergiven. Ingen förstår. Ingen. Gråt.

8.Stygn.

2006-06-06T06:50:00.000-07:00

Stygn som kliar. Men det är väl bara till att skylla sej själv. Nu är det som det är. Dumma mej. Om några dagar ska stygnen bort. Men märket kommer finnas i hela mitt liv. Vid varje spegelbild kommer det synas och påminna om smärtan.

Känner mej så ensam hela tiden. En längtan efter glädje. Längtan efter att kunna njuta. Försöker, men vet inte hur man gör. Kämpar på.

Hur gör man för att släppa någon nära inpå? Jag vet inte hur man gör, för jag vågar inte. Jag är rädd. Jag vill ta emot din hjälp!

Hoppas. Jag hoppas att du ser mej och att du vill bry dej idag med. Du är en så underbar människa. Du är fantastisk. Jag önskar att du kunde hålla om mej och torka mina tårar. Jag tycker om dej så mycket.

Saknad.

7.Tvång.

2006-04-22T14:41:00.000-07:00

Det är någonting inombord mej som ständigt vill förstöra. Någonting vill ha bort mej. Jag försöker att inte lyssna på det. Men det är svårt. Tvånget är starkt. Men jag försöker att inte lyssna på det mörka.

Aldrig kan man få vara nöjd. Alltid ska jag förstöra på ett eller annat sätt. Det är inte meningen. Förlåt.

Om det blir som jag tänkt så kommer jag undan lunchen på tisdag och torsdag utan att någon kan märka nånting. Kanske det går på måndag oxå. Måste dra ner på det nu, måste skärpa mej. Måste komma ner lite till. Medicinerna gör mej fet. Vill kunna vara som förrut.

Förlåt.
Dåligt samvete. Dumma mej!
Jag ska inte klaga. Nej det ska jag verkligen inte! Måste skärpa mej!
Jag är glad att jag lever och är frisk fysiskt! Jag är jättetacksam för det!

Jag är rädd. Jag känner mej ensam. Jag saknar honom. Jag saknar trygghet. Vill ha din famn att krypa in i. Jag vill att dina mjuka händer håller i mej och hindrar mörkret från att ta mej!

Kommer jag någonsin bli frisk? Hur ska jag göra? Jag förstår inte. Hjälp! Jag vill bli frisk! Jag vill kunna njuta av livet på rikigt! Har dåligt samvete för att jag inte kan njuta av livet som jag lnskar att jag kunde. Hjälp mej att bli frisk!
Jag har fått en stor gåva: livet, och just därför borde jag ta vara på det så bra jag kan, därför ska jag bli frisk! Jag vill bli frisk!

Nu ska jag försöka sova.
God Natt gott folk.

6.Alla mörka känslor.

2006-04-08T02:52:00.000-07:00

Försöker ta mej tillbaka till livet. Men det är svårt. Något håller kvar mej.

Ont i magen, ont i huvudet, ångest, panik, gråt, ensamhet... Alla dessa känslor som tar kol på mej. Jag tappar kontrollen mer eller mindre. Jag är rädd. Riktigt rädd! Vet inte vad jag ska göra.

Känner mej så ensam, så ensam. Det gör ont att inse att man inte betyder något för dej. Dej som jag känt i alla mina 18 år. Vart har vår vänskap tagit vägen? Jag saknar dej.

Det kryper i kroppen. Får panik. Vet inte vad jag ska göra. Önskar att min behandlare var här nu. Skulle behöva det. Men han finns långt bort. Långt, långt bort i sitt egna liv.

Gråt.

5.Rädslan är enorm.

2006-03-16T08:47:00.000-08:00

Det är lessamt att nästa bara känna mörker och rädsla. Vill känna glädje, vill se ljus!
Nu ska jag strax göra något som jag inte vet om jag kommer klara av. Jag är rädd att det blir tufft. Tänk om det blir för tungt och så står jag där utan min behandlare. Vad gör jag? Hjälp. Jag får hoppas att han kan ta hand om mej ifall det behövs. Det är just känslan av att veta att jag kanske står där ensam... Man vet aldrig. Det skrämmer mej.

Det är mycket som skrämmer mej. Nu är jag rädd för att nåt hemskt ska hända. Jag hoppas att allt går bra.

Hoppas att du vill finnas vid min sida och ta mej i famnen ifall jag behöver nån som håller om mej.

Rädd.
Hoppas allt går bra.

4.Rätt och fel?

2006-03-15T10:23:00.000-08:00

Det är svårt att veta vad som är rätt och fel. Gjorde ett val idag som kankse leder till negativa konsekvenser. Men kanske att det ändå var ett bra val. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte detta än. Men det återstår väl att se... Jag hoppas på det bästa i alla fall.

Har varit tyngre nu ett tag. Vet inte varför. Men det har bara varit så. Jobbigt. Men jag ska väl inte klaga, det hade kunnat vara värre (och det är jag glad att det inte är).

Rädslan växer. Särskilt nu eftersom det närmar sej dagen. Dagen som gör att det kommer se lite annorlunda ut framöver. Frågan är hur det kommer bli. Jag är rädd. Jag är rädd att det inte blir så bra. Men jag hoppas att allt kommer gå bra.

Hoppas allt går bra!

3.Ett försök till att plugga.

2006-03-14T10:48:00.000-08:00

Det har varit en kort dag i skolan idag. Bara några få lektioner. Men trots detta har jag inte fått ett dugg gjort. Det är som om jag inte kan plugga längre. Koncentrationen är som bortblåst. Jag sitter i mina egna tankar i en helt annan värld. Känner mej sådär halft borta. Sitter i min bubbla och filosoferar. Försöker gång på gång ta mej igenom ett stycke i boken, men läser utan att veta vad det handlar om... Känns mer eller mindre lönslöst efter ett antal försök.

Har svårt att koncentrera mej på skolan just nu. Mina tankar upptas av så mycket annat. Tyvärr har mina tankar blivit mörkare på sistone. Men jag kämpar emot dem. Jag tänker inte låta dem vinna över mej. De ska inte ta makten.